Behandling och diagnostik av skelettumörer kräver specialkompetens, och därför koncentreras undersökningar och behandling till universitetssjukhusen, där behandlingen planeras av en multidisciplinär arbetsgrupp.
Symtom och fynd
Skelettumörer har ofta symtom i form av smärta och svullnad. Vissa tumörer kan försvaga benet, vilket gör att det bryts lättare än vanligt (patologisk fraktur). Särskilt smärta som väcker barnet på natten eller som har varat länge bör undersökas närmare.
Diagnos
Syftet är att fastställa skelettumörens art och eventuella spridning. En undersökning utförd av en barnortopedisk kirurg är utgångspunkten för att fastställa behovet av fortsatta undersökningar. Röntgenundersökning är den primära metoden för att diagnostisera skelettumörer. Dessutom kan andra bilddiagnostiska metoder som magnetundersökning, datortomografi och isotopundersökningar användas på läkarens begäran för att avbilda benet och tumörens spridning från fall till fall. Syftet är att identifiera förändringar i benet så noggrant som möjligt så att behandlingen kan riktas in på rätt sätt. Ett vävnadsprov kan tas från förändringen och blodprov kan tas från barnet. Dessa resultat utgör tillsammans diagnosen.
Behandling och egenvård
Valet av behandling beror på den slutliga diagnosen och barnets allmäntillstånd. Behandlingen är ett multidisciplinärt samarbete där specialister från olika specialiteter samarbetar för att bestämma vilken behandling som behövs. Eventuella kirurgiska ingrepp och uppföljande behandling planeras från fall till fall beroende på vilken typ av tumör som hittats. Borttagna bentumörer ersätts från fall till fall med patientens eget ben, bankben (benvävnad från en annan människa) eller konstgjort material (bioglas) och stöds vid behov med ett stödmaterial, t.ex. en platta och skruvar, märgspik eller en ledprotes. Behandlingen av elakartade tumörer bestäms av vilken typ av tumör som hittats.