På Nya barnsjukhuset kan man ge CART-cellbehandling för behandling av B-cellig akut lymfoblastleukemi (B-ALL) och vissa lymfom som återkommit eller som inte svarar på behandling. Från övriga universitetssjukhus kan man remittera patienter för att få behandling på Nya barnsjukhuset, om man bedömer att patienten kan ha nytta av behandlingen.
CART- eller CAR-T-cellerna (CAR=Chimeric Antigen Receptor) är lymfocyter (mer exakt T-lymfocyter) som behandlats på laboratoriet så att de känner igen och förstör celler med en viss ytstruktur.
För närvarande används CART-celler vid behandling av cancersjukdomar men i framtiden kan samma teknik eventuellt tillämpas också vid behandling av andra sjukdomar.
Vid behandling av leukemi får över 80 procent av patienterna vårdrespons av CART-celler, men hos en del av patienterna återkommer leukemin också efter denna behandling. Redan under de närmaste åren kommer fler olika slags CART-celler mycket sannolikt att börja användas och deras användningsområden att utbreddas till fler cancertyper.
CART-cellerna produceras oftast av patientens egna lymfocyter som genom leukaferes samlas in från blodet på Nya barnsjukhusets Vårdavdelning Miraklet. I vissa fall, till exempel efter en allogen transplantation av benmärgsstamceller, kan lymfocyter samlas in för CART-celler också från andra personer än från patienten själv. De insamlade lymfocyterna sänds frysta till laboratoriet där man med hjälp av en virusvektor för in i cellerna en gen som producerar en artificiell receptor på cellytan (chimärisk antigenreceptor, CAR).
De färdiga CART-cellerna skickas tillbaka till sjukhuset där patienten vårdas där de tinas upp och ges via en central venkateter till blodomloppet på samma sätt som stamcellstransplantat. Innan CART-cellerna ges får patienterna som förbehandling läkemedel som dämpar patientens immunsystem och underlättar därmed CART-cellernas bevaring och förökning i kroppen.
När antigenreceptorn som förts in i CART-cellen identifierar den önskade ytstrukturen i patientens celler börjar CART-cellerna föröka sig i patientens kropp och slutligen förstör de målcellerna. CART-cellerna utgör en precisionsbehandling, eftersom CART-cellerna endast attackerar celler med ytstrukturen i fråga. Å andra sidan har det visat sig vara svårt att hitta strukturer som endast förekommer i cancerceller. Därför skadar de flest CART-cellerna till en del även friska vävnader och orsakar därmed biverkningar vars natur varierar beroende på CART-cellens målmolekyl. Till exempel de CART-celler som används idag förstör förutom leukemiceller också patientens normala B-celler och bromsar därmed upp patiens egen antikroppsproduktion. Efter CART-cellbehandlingen behöver patienterna månatliga antikroppsinfusioner och behovet av dessa kan bli bestående.
CART-cellbehandlingens mest betydande biverkning, cytokinfrisättningssyndromet CRS
CART-cellerna orsakar också allmänna biverkningar, som beror på CART-cellbehandlingens accelererande effekt på immunsystemet. Den mest betydande biverkningen är det s.k. Cytokinfrisättningssyndromet (CRS, Cytokine Release Syndrome) där CART-cellernas funktion leder till en okontrollerbar frisättning av immunsystemets transmittorer. Den plötsliga och rikliga frisättningen av de s.k. Cytokinerna orsakar som värst en livshotande reaktion med bland annat hög feber, blodtrycksfall, andningssvårigheter och svullnader.
Risken för CRS är desto högre ju mer CART-cellerna har som mål i patienten. Till exempel ett stort antal cancerceller när CART-cellerna ges ökar risken för utveckling av CRS. Allvarlighetsgraden hos CRS varierar från lindrig feber till ett livsfarligt tillstånd som kräver intensivvård. CRS kan behandlas genom att ge läkemedel som dämpar immunsystemet. Sannolikheten för uppkomst av CRS i någon grad är ca 80 procent vid CART-cellbehandling. CART-cellbehandlingen kan orsaka även neurologiska biverkningar (CRES) hos ca 40 procent av patienterna. Symtomen varierar mellan lindrig förvirring, kramper och nedsatt medvetandegrad.
CART-cellbehandling ges endast till patienter med svårbehandlad cancer eller cancer som inte svarar på behandling, alltså kan risken för även svåra biverkningar ofta godkännas i dessa fall.