Frakturer uppstår vanligtvis till följd av fall eller stötar. Ett barn eller en ung person med en skenbensfraktur kan vanligtvis inte belasta benet. Undantaget är särskilt småbarns välpositionerade frakturer, där symtomen kan vara endast lätt haltande.
Frakturen diagnostiseras genom läkarundersökning och vanlig röntgenbild. Andra bilddiagnostiska alternativ, såsom datortomografi eller magnetundersökning, behövs ibland för ytterligare utredning av frakturer nära lederna.
Behandling av fraktur i skenbenet
Till skillnad från vuxna kan skenbensfrakturer hos barn i växande ålder oftast behandlas med gips. Gipsets längd beror på frakturens placering, men behandlingen inleds vanligtvis med ett gips som sträcker sig från foten till låret, vilket efter några veckor kan bytas till ett kortare gips som sträcker sig från under knäet till foten. Under gipsningen och gipsbehandlingen kan frakturens position korrigeras.
Gipsningstiden varierar beroende på frakturen och barnets ålder, mellan 4–8 veckor. I början av gipsbehandlingen får benet vanligtvis inte belastas, vilket innebär att kryckor eller rullstol kan behövas som hjälpmedel för att röra sig, beroende på barnets ålder.
Vissa frakturer kräver kirurgisk behandling, där frakturen fixeras med metalliska stödmedel. Sådana stödmedel inkluderar stift, plattor, skruvar och så kallade märgspikar som sätts in i benet. Extern fixering används vid komplicerade skenbensfrakturer som involverar skador på hud, muskler, blodkärl, nerver eller senor.
Återgång till idrottsaktiviteter är vanligtvis tillåten när det har gått 2–3 månader efter skadan. I de mest komplicerade fallen kan tiden vara betydligt längre.