Associerade problem

Ett barn med cp kan ha svårigheter med motorisk kontroll av ansikte, mun och hals samt sensoriska avvikelser. Problemen påverkar toleransen, bearbetningen (bl.a. förflyttning av maten i munnen, tuggande) och sväljandet av maten (till exempel aspiration, dvs. maten hamnar i luftstrupen).

Hos barn med cp kan det oftare förekomma reflux eller kräkningar. Till följd av dessa problem kan viktuppgången vara svag. Om ätande via munnen inte är tillräckligt eller säkert, kan näringen även ges via en PEG-kateter, genom bukväggen direkt i magsäcken.

Vid bedömningen av ätandet beaktas barnets motoriska och sensoriska färdigheter, ätandets effektivitet och säkerhet. Ätandet kan underlättas bl.a. genom bra förberedelse (till exempel med känseltolerans), med korrekt ställning och teknik för ätande, maträtters lämpliga konsistens och med nödvändiga fysiska stöd.

Alla barn med cp som inte rör sig normalt löper stor risk att utveckla osteoporos. Den aktuella rekommendationen är att se till att patienter med risk för osteoporos får tillräckligt med kalcium och D-vitamin.

I praktiken innebär detta kalciumtillskott (500–1000 mg per dag beroende på patientens ålder). Den rekommenderade mängden D-vitamintillskott för alla patienter i riskgruppen är D3-vitamin 20 μg/dag (800 IU) året runt.

Undersökningar visar att 20 procent av barn med cp lider av sömnsvårigheter. Sömnsvårigheterna kan bland annat orsakas av ljudöverkänslighet, refluxsjukdom eller hjärnrelaterade anfall. Ett barn med svår rörelsenedsättning kan inte ändra ställning själv och behöver förälderns hjälp för att ändra ställning.

Insomningssvårigheter och nattliga uppvaknanden gör snabbt slut på barnens och deras föräldrars resurser. Det är väldigt viktigt att så snabbt som möjligt försöka ta reda på orsakerna till sömnsvårigheterna.

Alltid när ett barn har en hjärnskada finns det en ökad risk för hjärnrelaterade anfall. Risken för epilepsi hos personer med cp-skada är 25 procent. Risken för epilepsi hos barn med spastisk tetraplegi är betydligt högre, till och med över 50 procent. Av barnen med hemiplegi är cirka 30 procent i risk för att få epilepsianfall.

EEG, dvs. elektroencefalogram som mäter hjärnans elektriska aktivitet, görs alltid när det finns misstankar om hjärnrelaterade anfall.

Hos största delen av personer med cp-skada är den intellektuella utvecklingen normal, men utvecklingsnivån kan variera från normal till en intellektuell funktionsnedsättning. Hos vissa framkommer skadan endast som små funktionsstörningar, hos andra som flerfunktionsnedsättning. På grund av cp-syndromens komplexitet kan det vara svårt att bedöma den kognitiva utvecklingsnivån (psykologisk bedömning). Vissa barn med cp kan inte alls utföra de psykologiska testens finmotoriska uppgifter och uppgifter som kräver ögon-handkoordination på grund av sin rörelsenedsättning. Prestationen är ofta ojäm.

Den nationella rekommendationen är att den första psykologiska bedömningen görs senast i 4–5-års ålder.

Efter skolstarten görs en psykologbedömning vid behov.

Cp-skadan kan försvåra den viljestyrda användningen av de muskler som behövs för att producera tal, varmed artikulationen blir oklar, klumpig eller grötig. Det kan finnas problem med koordinationen av ljudet och andningen, rösten kan vara svag och talhastigheten långsam. Detta kallas dysartri. Hos 20 problem förekommer problem med dreglande, vilket också gör det svårt att tala.

Alla barn med cp lär sig inte tala och behöver kommunikationsmetoder som stöder och ersätter tal (AAC – Augmentarive and Alternative Communication). Ibruktagandet av metoderna planeras för varje cp-barn individuellt, med hänsyn till bland annat barnets kognitiva och motoriska utmaningar samt utmaningarna med användningen av synen.

Som kommunikationsmetoder kan man använda bl.a. bilder, tecken, talanordningar, kommunikationsmappar, olika enhets- och datorapplikationer som fungerar med mus, beröring eller med blicken.

Barn med cp-skada lider mycket ofta av ljudöverkänslighet, vilket är en obehaglig känsla som kan göra dem gråtmilda. Särskilt höga och oväntade ljud är ofta skrämmande. Undersökningar visar att hörselnedsättning eller dövhet förekommer hos cirka 4 procent av personer med cp-skada. Hörseln bör undersökas om det finns någon misstanke om hörselskada.

Normal syn består av funktionella områden som synskärpa, att följa med blicken, färgseende, ögon-handinteraktion och tredimensionell (rumslig) uppfattning. Normal synskärpa utesluter inte en hjärnrelaterad synskada.

Överbelastningsfenomen, dvs. svårighet att separera föremål som ligger tätt intill varandra, är vanligt i hjärnrelaterade synskador. Omgivningen innehåller många olika stimuli för synen och bildinformation med mycket innehåll, varmed överbelastningsfenomenet kan göra det svårare att klara sig i vardagen, röra sig och lära sig att läsa.

Dålig syn gör det bland annat svårt att uppfatta utrymmen och försvårar samarbetet mellan ögon och händer. Att identifiera personer med hjälp av synen är en betydande förmåga, och svårigheter med det försvårar social växelverkan.

Vissa barn kan vara allvarligt synskadade trots att deras synskärpa, ögonens kontrastkänslighet eller synfält är normala. Så många som 50–75 procent av barn med cp har synproblem.