Symtomens svårighetsgrad varierar, men det väsentliga är att symtomen avsevärt stör barnets normala liv. Orsaken kan vara olika aspekter som påverkar hjärnans funktion. Ärftliga faktorer spelar en central roll, men det finns också olika andra riskfaktorer som kan utsätta ett barn för autismspektrumtillstånd. Autismspektrumtillstånd är cirka 3–4 gånger vanligare bland pojkar än bland flickor.
En misstanke om autismspektrumtillstånd med svårare symtom uppstår vanligen när barnet är cirka 1,5–2 år. Hos vissa barn sker i den här åldern en regression i samspelet och kommunikationen. Ett lindrigt autismspektrumtillstånd diagnostiseras ofta först när barnet börjar skolan, dvs. hos 7–9-åringar. Symtomen kan också framträda tydligare först senare, när kraven på social interaktion ökar.
Det förekommer ganska ofta tilläggsdiagnoser som kan vara bland annat en utvecklingsstörning, epilepsi och psykiatriska störningar.
Det finns ingen botande behandling för autismspektrumtillstånd, men med rehabiliteringsmetoder kan barn få hjälp på många sätt. Målet är en välfungerande vardag och särskilt att få stöd för att klara av ömsesidig kommunikation och ett självständigt liv. Vissa symtom och associerade symtom kan vid behov behandlas med läkemedel, i synnerhet hos större barn.
Sjukdomsklassifikationen ICD10 som används i Finland ändras inom de närmaste åren, så att exempelvis diagnoserna autism och Aspergers syndrom försvinner och den nya gemensamma diagnosbeteckningen kommer att heta autismspektrumtillstånd.