Järnbrist

Fostrets järn kommer från modern. Efter födseln förbrukar barnet de järndepåer som ansamlats under graviditeten fram till ungefär sex månaders ålder. Därefter måste barnet få allt järn som det behöver för att växa från maten. Järnet i enbart bröstmjölk eller modersmjölksersättning räcker inte längre till för att säkerställa ett tillräckligt järnintag, och intag av fast föda bör påbörjas senast i detta skede för att säkerställa ett tillräckligt järnintag för spädbarnet. För tidigt födda barn har i allmänhet järnbrist och växer snabbt, så järntillskott behövs vanligtvis fram till ett års ålder.

Järnbehovet är stort under perioden av snabb tillväxt. Slutet av det första och andra levnadsåret samt puberteten är viktiga tillväxtperioder då kostens mångsidighet blir viktigare.

Mångsidighet i kosten är en viktig förutsättning för järnintaget i alla åldrar. Överdriven konsumtion av komjölk förhindrar absorptionen av järn från den normala kosten. Att dricka mycket mjölk gör dessutom att aptiten försvinner, vilket äventyrar kostens mångsidighet. Även vid vegetarisk kost kan järnintaget ibland vara för lågt.

Aktiva idrottare har ett större behov av järn. Risken vid bantning är däremot en ensidig kost och ett resulterande lågt järnintag.

Tarmsjukdomar som celiaki, inflammatoriska tarmsjukdomar och parasitinfektioner, liksom operationer i buken, kan försämra järnabsorptionen. Riklig användning av antiinflammatoriska smärtstillande medel (NSAID-läkemedel) kan också leda till blödningssymtom eller absorptionsproblem. Järnbrist kan också uppstå till följd av kraftiga menstruationsblödningar, tarmblödning eller besvärliga, återkommande blödningar från näsan.

Ett barn eller en ung person kanske inte inser att de har haft symtom förrän järnbristanemin har åtgärdats. Vid måttlig till svår järnbristanemi är vanliga symtom trötthet, svaghet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, yrsel, dålig tolerans för ansträngning och nedsatt ork.

När hemoglobinet är lågt kan hjärtfrekvensen vara snabbare än normalt. Patienten kan känna att hjärtat bultar som om hen var ansträngd, även om hen inte anstränger sig särskilt mycket. Det kan också förekomma ett biljud från hjärtat, vilket kan upptäckas vid en läkarundersökning vid uppföljning av något annat.

Ett litet barn med anemi kan sova långa nätter och även ta långa tupplurar. Barnet orkar bara leka stundvis och är exceptionellt irriterat och gråtmilt. Ett barn i lekåldern kan utföra normala vardagliga aktiviteter även med ett hemoglobinvärde på mindre än 50 g/l, även om anemi belastar hjärtat och blodcirkulationen och leder till en ökad hjärtfrekvens. Ibland utvecklas järnbristanemi mycket långsamt. Trötthet och nedsatt fysisk prestationsförmåga kan uppstå först när hemoglobinnivåerna är riktigt låga.

Den blekhet som är förknippad med anemi är tydligast på slemhinnorna. Slemhinnorna på läpparnas insida kan vara mycket bleka, liksom tandköttets slemhinnor. Slemhinnan på ögats inre kant är också blek, nästan färglös vid anemi.

I sällsynta fall kan järnbrist också orsaka sväljsvårigheter, dvs. dysfagi, förändringar i slemhinnorna på tungans yta eller så kallad pica, dvs. en störning där man vill äta till exempel is eller jord. Förekomsten av rastlösa ben-syndromet kan också vara ett symtom på järnbristanemi.

En hälsokontroll som utförs av en läkare kan avslöja en eventuell blek färg på hud och slemhinnor och ibland förändringar på tunga, läppar och naglar. Förändringar på tunga och naglar är dock mycket sällsynta fynd i utvecklade länder. Vid svår järnbristanemi kan patienten ha ett biljud i hjärtat eller en hög hjärtfrekvens. Anemins utvecklingshastighet är en viktig faktor för utvecklingen av symtom i cirkulationsorganen.

Järnbrist är inte en sjukdom i sig, utan man måste alltid hitta en orsak och behandla den i mån av möjlighet. Om läkaren misstänker järnbristanemi tar läkaren reda på hur ofta och hur allvarliga barnets eller ungdomens blödningssymtom är. Frågorna handlar till exempel om tendensen att ha näsblod, menstruationsblödningen, medicineringar och om andra personer i familjen eller släkten har en blödnings- eller anemibenägenhet. Eftersom anemi också kan påverka barnets tillväxt och utveckling tolkas tillväxtkurvorna och beaktas risken för störningar i absorptionen av spårämnen som är viktiga för barn och unga.

En del av de mikrocytära anemierna orsakas av ärftliga hemoglobinavvikelser som är vanliga utanför Finland, och därför fäster man i intervjun också uppmärksamhet vid barnets eller den ungas etniska bakgrund.

Järnbristanemi undersöks genom hemoglobinbestämningar och genom mätning av ferritin (P-ferrit), transferrinreceptor (P-TfR) och retikulocytantal (E-retik).

Järnbristanemi syns som små och bleka röda blodkroppar i blodutstryk. Det är mycket sällan som benmärgsundersökning behövs för att diagnostisera järnbristanemi. Ett benmärgsprov kan dock vara motiverat om man samtidigt misstänker en benmärgssjukdom eller om orsaken till anemin inte framgår av andra undersökningar.

När järnbristanemi har diagnostiserats inleds behandlingen. Målet med behandlingen är att åtgärda den bakomliggande orsaken till anemin och fylla på kroppens järndepåer. Den vanliga behandlingen är ett oralt järnläkemedel.

Järn absorberas bäst på tom mage med en C-vitaminhaltig dryck eller annan fruktprodukt. Vissa studier tyder på att en dos på kvällen förbättrar upptaget av järn. Mjölkprodukter bör undvikas när man tar järnpreparat. Järnupptaget försämras om man samtidigt intar mat och dryck som innehåller kalcium eller binder järn, såsom mjölk, kaffe eller te.

Järnpreparat i kapselform kan delas upp i flera doser för att möjliggöra dosering för ett litet barn. Kapseln öppnas och granulatet hälls ut på t.ex. ett papper. På papper kan kapselns innehåll lätt delas in i flera delar. En lämplig dos kan ges till ett litet barn med fruktpuré, som ger barnet C-vitamin, vilket förbättrar absorptionen av järnet. Resten av granulatet ges i efterföljande doseringsomgångar.

Det rekommenderade dagliga järnintaget är 2–5 mg/kg kroppsvikt järn per dygn, fördelat på 1–3 doser (vuxendosen är 100–200 mg). Om patienten får magbesvär av järnmedicineringen är det bäst att ta en större engångsdos endast varannan dag. Möjliga biverkningar av järnpreparat är magbesvär, illamående, förstoppning och smärta i övre delen av buken. Ibland kan läkemedlets smak, förstoppningen eller magbesvären få barnet att vägra ta järntillskott. Även mindre mängder kan ge goda resultat och ofta minskar biverkningarna.

Genom kosten kan man öka järnintaget och förbättra upptaget av järn. Goda järnkällor är blod- och kötträtter, sesam- och pinjenötter, tofu, rågbröd, rå spenat, fikon, russin och plommon. Vita bönor, linser, tonfisk, kikärter och cashewnötter är också järnkällor.

För små barn räcker det med en varierad, blandad kost där man håller sig till de rekommenderade mängderna mjölkprodukter för att förebygga järnbrist.

Om behandlingen sker på ordinerat sätt, järnläkemedlet tas regelbundet och kosten följer rekommendationerna, räcker blodprov för kontroll. När järnbristen korrigeras visas först tidiga former av röda blodkroppar i blodstatusen. Därefter korrigeras hemoglobin- och järnparametrarna. Om inga gynnsamma laboratorieförändringar upptäcks krävs ytterligare undersökningar, till exempel för att identifiera och korrigera en tendens till malabsorption eller blödning.

Om järnbristen har orsakats av kraftiga menstruationsblödningar görs ytterligare undersökningar för att fastställa blödningsbenägenheten (t.ex. von Willebrands sjukdom) och den unga personen hänvisas till en gynekolog. Hormonella preventivmedel (p-piller) hjälper vanligtvis till att normalisera menstruationsblödningen. Flickor i puberteten som har riklig menstruation eller unga människor som är mycket aktiva kan behöva ett litet kontinuerligt järntillskott, även om den allvarligaste järnbristanemin har behandlats.

Järnbehandlingen fortsätter vanligtvis i cirka tre månader efter att hemoglobinnivåerna har återgått till det normala. De första 2–3 månaderna syftar till att korrigera anemin, medan den andra fasen syftar till att fylla på järndepåerna. I sällsynta fall kan problem i anslutning till toleransen eller absorptionen av läkemedlet vara så allvarliga att det är nödvändigt att byta till ett intravenöst järnpreparat.

Ytterligare undersökningar inom den specialiserade sjukvården behövs om blodvärdena inte förbättras trots att kosten har ändrats till att motsvara rekommendationerna, järnläkemedlet tas som planerat och eventuella kraftiga menstruationsblödningar har åtgärdats.