Panayitopoulos syndrom bryter vanligtvis ut i 3–6 års ålder. Ett typiskt anfall åtföljs av illamående och blekhet och medvetandegraden är fortfarande normal. Därefter blir barnet gradvis frånvarande, ögonen kan vändas åt sidan och anfallet kan utvecklas till ett anfall med medvetslöshet och kramper. Anfallen börjar ofta under sömnen och kan vara långvariga.
En stor del av barnen har bara ett eller ett fåtal anfall som passar epilepsin i fråga och behöver kanske inte alls medicinering. Återkommande anfall reagerar vanligtvis bra på läkemedlen och känsligheten för anfall avtar i takt med att barnet växer. Epilepsisyndromet misstänks orsakas av genetisk känslighet, men enskilda gener är ännu inte kända och undersöks inte annat än i vetenskaplig forskningssyfte.
EEG visar spikar i occipitalloben eller mer omfattande spikar i olika områden av hjärnan, som är karakteristiska för Panayitopoulos epilepsisyndrom, och som ökar under sömnen. Resultatet av magnetundersökningen av hjärnan är normalt.
Behandlingen följer i allmänhet den rekommenderade behandlingen för fokal epilepsi, med oxkarbazepin, karbamazepin eller levetiracetam som primärt läkemedel. Vid behov kan även andra läkemedelsalternativ övervägas. Prognosen är mycket bra. De flesta patienter har endast 1–3 anfall under sin livstid och uppnår anfallsfrihet inom 1–2 år efter det första anfallet.