För tidigt födda barn, prematurer, i sjukhusvård

På grund av att lungorna inte är mogna behöver en prematur som föds mycket tidigt (< graviditetsvecka 28) andningsstöd efter födseln. En del av dessa för tidigt födda behöver respiratorvård, medan andra klarar sig med övertrycksbehandling genom näsan eller non-invasivt andningsstöd (NIV PC eller NIV NAVA). Formen och varaktigheten av andningsstödet är individuellt.

Av för tidigt födda barn som är födda mellan graviditetsveckorna 28 och 34 behöver de flesta inte respiratorvård eller behöver den bara under en kort tid, från några timmar till 1–2 dagar. Vanligtvis räcker det med eller högflödesgrimma .

De minsta prematurerna behöver vanligtvis andningsstöd i minst 1–2 månader, ibland fortsätter behovet av stöd även efter den beräknade tiden.

Under intensivvårdsperioden kan barnets behov av andningsstöd variera beroende på barnets allmänna tillstånd, och man kan växla mellan övertrycksbehandling och respiratorvård. Prematurens andningsstatus övervakas ständigt, till exempel med en syremättnadsmätare. Därutöver tas blodprover och lungröntgen.

Särskilt i de tidiga stadierna är blodcirkulationen hos vissa prematurer instabil.

Blodtrycket följs vanligtvis upp genom kontinuerlig mätning, vilket innebär att en tunn kateter placeras i artären i barnets handled eller vrist. Blodprover tas från samma kateter, utan att man separat behöver sticka barnet för att ta blodprov.

Olika läkemedel och intravenösa vätskor används som stödbehandling för blodcirkulationen.

Även de minsta prematurerna börjar matas med mjölk inom de första levnadstimmarna. Matningen med mjölk gör att barnets tarm mognar och minskar risken för infektioner.

Den egna mammans bröstmjölk är allra bäst för barnet. Mammorna får direkt efter förlossningen vägledning i hur de ska mjölka. Om mammans egen mjölk inte räcker till , ges barnet helst donerad bröstmjölk från donatorer som har genomgått infektionsscreening. Vid behov kan man också ge modersmjölksersättning åt prematurer.

Barnets tarm börjar acceptera matning med mjölk individuellt. I de flesta fall kan helamning uppnås vid 10–20 dagars ålder, även i fråga om små prematurer. För att säkerställa en tillräcklig tillväxt och utveckling är bröstmjölken berikad med näringsämnen och energitillskott.

Matning med mjölk för prematurer på sjukhuset

Minimatning med mjölk för små prematurer påbörjas så snart som möjligt efter födseln. Matningen börjas med engångsdoser på 1 ml och ges genom en näsmagslang. Mängden mjölk ökas dagligen beroende på barnets tillstånd och magfunktion.

När mjölkmängden är omkring 40-100 ml/kg börjar man berika bröstmjölken med protein- och mineralpulver. Dosen ökas med 1-2 g per dag var 1-2 dag beroende på respons.

Senare kan bröstmjölken berikas med separata protein- och spårämnestillskott. Om mammans mjölk inte räcker till får barnet antingen helt eller delvis modersmjölksersättning som är anpassad för prematurer.

Prematurens tarmar är omogna och ibland kan det uppstå problem med att tolerera mjölken.

En liten del av prematurerna kan utveckla tarminflammation hos prematurer, nekrotiserande enterokolit, dvs. NEC. Den behandlas genom att göra uppehåll i matningen med mjölk och med antibiotika. Ibland kan tillståndet kräva kirurgisk behandling. Risken för NEC ökar vid betydande prematuritet, låg födelsevikt (< 1500 g) och syrebrist hos fostret.

Förstoppning kan förekomma under tillväxtfasen när prematuren får berikad mjölk, särskilt om vätskeintaget begränsas på grund av lungsituationen. Behandlingen kan omfatta användning av laxermedel.

Prematuritet ökar risken för hjärnblödningar. De minsta prematurerna löper störst risk. Risken för hjärnblödning är som störst under den första levnadsveckan.

En ultraljudsundersökning av hjärnan hos små prematurer görs 2–3 gånger under den första levnadsveckan och därefter mer sällan. Det finns fyra kategorier av hjärnblödning, varav kategori I är den lindrigaste och kategorierna III-IV de allvarligaste. En hjärnblödning kan vara ensidig eller dubbelsidig. Om en svår hjärtkammarblödning leder till en betydande ökning av hjärtkamrarnas storlek och tillhörande symtom, kan situationen behandlas med lumbalpunktioner eller genom att sätta in en Rickham-kapsel.

En allvarlig hjärnblödning eller hjärninfarkt leder vanligtvis till rörelsenedsättning. Förutom upprepade ultraljudsundersökningar kan man för små prematurer göra en magnetundersökning av hjärnan (MRI), vanligtvis kring den beräknade tiden.

En för tidigt född baby har en större risk att insjukna i infektioner på grund av sitt nedsatta immunförsvar. Dessutom ökar risken för infektion på grund av vårdrelaterade vägar som penetrerar huden (t.ex. venkatetrar, centrala venkatetrar) och respiratorvård.

Vården av ett barn på intensivvårdsavdelningen är starkt inriktad på att undvika infektioner som är relaterade till intensivvården. Här spelar föräldrarna en viktig roll:

• Det lönar sig inte att komma till avdelningen om man är sjuk.

• Man ska vara uppmärksam på god handhygien

• Om möjligt får barnet bröstmjölk från sin egen mamma.

• Barnet kan få känguruvård om hens tillstånd tillåter det

Om barnet får symtom som tyder på en generaliserad infektion, dvs. sepsis, tas ett blodprov för blododling och behandling med intravenös antibiotika inleds. Längden på behandlingen beror på barnet tillstånd och laboratorieresultaten. Infektionen kan försämra barnets allmänna tillstånd samt inverka på andningssituation och framstegen i matningen med mjölk

Särskilt i de tidiga stadierna kan de minsta prematurerna ha tillfälliga problem, såsom högt eller lågt blodsocker eller störningar i saltbalansen. Höga blodsockernivåer kan behöva behandlas med insulin tills situationen återgår till det normala. Det betyder dock inte att barnet har diabetes.

Uppföljningen av ögonen hos prematurer som fötts före graviditetsvecka 31 för screening av ROP (retinopathy of prematurity) påbörjas när barnets ålder motsvarar 31–32 graviditetsveckor. En ögonläkare undersöker prematurens ögonbotten med 1–2 veckors mellanrum ända tills näthinnans blodkärl har utvecklats klart.

En stor del av de förändringar som orsakas av prematuritetsretinopati (ROP) läker av sig själva. Om ROP kräver behandling sövs barnet för ingreppet. Behandlingen kan innefatta laserbehandling eller ett antikropp som hämmar tillväxtfaktorn för blodkärl, administrerad som en injektion i glaskroppen. Laserbehandlingen utförs i operationssalen. Injektionsbehandling i ögats glaskropp kan också ges på intensivvårdsavdelningen.

En för tidig födelse bromsar barnets tillväxt, åtminstone för en tid, jämfört med hurdan tillväxten skulle ha varit i livmodern. Sjukdomar som är relaterade till prematuritet (problem med lungor, tarmar, infektioner) kan bromsa tillväxten ytterligare, liksom även vissa läkemedel. Från och med den första dagen syftar prematurens kostbehandling till att säkerställa bästa möjliga tillväxt.

I de tidiga stadierna ges näringen i huvudsak intravenöst, men senare ges den helt i form av berikad mjölk. En näsmagslang används för att hjälpa till med matningen tills prematuren kan suga från bröstet och vid behov från en flaska. God tillväxt har en positiv inverkan på prematurens framtida prognos.

I början vårdas små prematurer på intensivvårdsavdelningen. Hur länge intensivvården pågår är individuellt. I huvudstadsregionen är prematurer vanligen på intensivvårdsavdelningen åtminstone till en ålder som motsvarar graviditetsvecka 32. På andra universitets- och centralsjukhus varierar praxisen något från ort till ort.

Behovet av andningsstöd, det vill säga vilken typ av stöd som behövs och mängden extra syre, avgör vanligen när prematuren är redo för att övergå till fortsatt vård. Övertrycks- och högflödesbehandling kan ges även under den fortsatta vården, och små prematurer avvänjs vanligtvis från andningsstödet först efter att de flyttats bort från intensivvården. En del behöver extra syrgas ännu efter utskrivningen. Utskrivningen sker vanligtvis tidigast vid en tidpunkt som motsvarar graviditetsvecka 35, men de flesta prematurer skrivs ut före den beräknade tiden.

Av de barn som föds något för tidigt måste alla prematurer som föds före graviditetsvecka 35 följas upp på avdelningen för nyfödda. Behovet är dock oftast ganska kort – från några dagar till 1–3 veckor. Utskrivningen beror på barnets tillstånd och sker vanligtvis vid en ålder som motsvarar graviditetsvecka 35–40.

Barn som föds i graviditetsvecka 35 eller senare kan från början vara i samvård med sin mamma om deras tillstånd tillåter detta.