Självreglering, dvs. färdigheten och förmågan att reglera sina känslor, sitt beteende och sina kognitiva funktioner, börjar utvecklas i den tidiga barndomen. Babyn övar på självreglering i växelverkan med sin omgivning, särskilt med sina föräldrar. Det omogna centrala nervsystemet hos ett prematurbarn eller ett litet barn gör det svårt för babyn att känna igen stimuli och förnimmelser från sin egen kropp eller från omgivningen.
Prematurens egna metoder för självreglering
sätter handen över ansiktet eller i munnen
suger på nappen eller fingret
sträcker på armar och ben
tar tag i täcket, förälderns finger eller föremål
stöder fötterna mot sängkläderna.
Föräldern kan stödja utvecklingen av självregleringen genom att reagera på babyns signaler och lugna ner miljön.