Inflammatorisk tarmsjukdom, IBD, innebär en livslång inflammation i tarmen. Orsaken till inflammatoriska tarmsjukdomar är okänd. Förkortningen IBD kommer från de engelska orden inflammatory bowel disease. Inflammatoriska tarmsjukdomar har ökat mycket snabbt hos oss och allmänt i Västvärlden under de senaste 10–15 åren.
De vanligaste sjukdomsformerna är Crohns sjukdom och kronisk inflammation i tjocktarmen, som även kallas för ulcerös kolit eller för colitis ulcerosa. Hos en del patienter kan sjukdomen inte klassificeras i någon av dessa grupper och då talar man om obestämbar eller indeterminant kronisk kolit eller kronisk tjocktarmsinflammation, med förkortningen IBDU (unclassified).
En vanlig tid för insjuknande är i ungdomsålder. De vanligaste symtomen är långvarig diarré och ökat behov att tömma tarmen, och så småningom kan det förekomma blod i avföringen. Även trängningar/urgency kan förekomma. Den unga kan vara ovanligt trött på grund av anemi. Sjukdomen kan störa tillväxten och pubertetsutvecklingen.
Hos vissa IBD-patienter kan det första besväret vara diffus magont och trötthet. Sådana symtom kan förekomma tillfälligt hos nästan vem som helst, men om besvären blir långvariga bör man söka medicinsk rådgivning. I början är det viktigt att utesluta bakterie- eller virusinfektion eller protozoa- eller parasitinfektion i tarmen. För själva sjukdomsscreeningen används ett avföringsprov (kalprotektin), som skildrar tarmens inflammationsstatus och vars förhöjda värde kan tyda på möjligheten till IBD.
Det finns behandlingar för inflammatoriska tarmsjukdomar, såsom läkemedels-, närings- och kirurgisk behandling. Syftet med behandlingen är symtomfrihet och att dämpa inflammationen i tarmen.
IBD är delvis ärftligt. Om det finns inflammatoriska tarmsjukdomar i släkten har barnet en något högre risk att insjukna i IBD jämfört med barn till friska föräldrar.
