Kroniska inflammatoriska tarmsjukdomar, IBD

Om ett barn upprepade gånger vaknar för att tömma tarmen på natten eller vaknar tidigare på morgonen på grund av ett omedelbart behov att tömma tarmen, är risken för IBD stor. Avföringen är huvudsakligen lös och grötig och tarmtömningen föregås av en smärtsam kramp, som avtar efter tarmtömningen. Det kan tidvis förekomma blod när man torkar med papper, men blodkoagel som färgar vattnet i toalettskålen är också möjliga. Sjukdomen kan vara så svår att misstag förknippade med tarmtömning kan förekomma sporadiskt. Återkommande sår i munnen eller feber på kvällen utan förklarande orsak kan vara förknippade med Crohns sjukdom.

Vid aktiv tarmsjukdom kan det förekomma smärta i lederna och i sällsynta fall svullnad i lederna. Mindre vanliga symtom är omfattande utslag eller försenad tillväxt eller pubertetsutveckling. En inflammation i tarmarna kan orsaka blekhet, som kan vara svår för familjen att upptäcka eftersom den utvecklas gradvis, men utomstående kan märka den. Vid symtom som är koncentrerade till munområdet kan underläppen vara tydligt svullen och det kan förekomma små sår i mungiporna och lindrigt utslag runt munnen. Tandläkaren kan konstatera förändringar i slemhinnorna eller sår som är typiska för Crohns sjukdom. I sällsynta fall börjar IBD med ett sår eller en böld runt anus.

Personer som insjuknar i barndomen har ofta en nära familjemedlem som har antingen Crohns sjukdom eller ulcerös kolit, eller mor- eller farföräldrar med långvariga magproblem. För närvarande finns ändå inget sätt att undersöka om ett barn löper risk att utveckla en sådan sjukdom eller inte.

Det är dock känt att barn med astma löper en större risk att insjukna, liksom barn som i spädbarnsåldern har symtom som tyder på mjölkallergi. Det är viktigt att notera att även om dessa barn löper en ökad risk, utvecklar majoriteten av barn med astma och mjölkallergi inte sjukdomen. Enligt nuvarande kunskap finns det ingen specialkost som kan förhindra utvecklingen av IBD.

IBD misstänks på basis av symtom och bekräftas om avföringstestet för tarminflammation (bestämning av kalprotektin i avföringen) visar ett förhöjt värde.

Avföringstestets värde är förhöjt även vid normal diarrésjukdom, så ett enskilt värde berättar inte om en patient har IBD eller inte, men om nivån är låg är sannolikheten för IBD mycket låg. För att diagnostisera sjukdomen krävs en endoskopisk undersökning som görs under narkos (ileokolonoskopi) för att undersöka hela tjocktarmen och slutdelen av tunntarmen. På barn görs alltid en endoskopi av övre mag-tarmkanalen (gastroskopi) samtidigt under narkosen, eftersom förändringar i övre mag-tarmkanalen hos barn förekommer oftare vid Crohns sjukdom än hos vuxna. I de flesta fall är inflammationen redan synlig med blotta ögat, men inflammationens art kan endast bekräftas genom mikroskopundersökning av vävnadsprover.

Enligt läkarens bedömning kan ytterligare en avbildning av tunntarmens slemhinnor göras med kapselendoskopi, där en liten kamera inuti en kapsel sväljs. Kapseln avlägsnas från kroppen med avföringen. Vid behov kan en magnetundersökning göras för att bedöma tillståndet i hela tarmen och de omgivande vävnaderna.

Video om hur man förbereder sig för en endoskopi av magsäcken, dvs. gastroskopi

Video om förberedelser för en endoskopi av tjocktarmen, dvs. kolonoskopi

Det finns flera olika läkemedel för att behandla sjukdomen, varav det vanligaste är långvarig underhållsmedicinering med tabletter (mesalazintabletter). Ofta behövs kortison för att lugna symtomen i några månader, ibland betydligt längre. Smärta och symtom i samband med tarmtömning kan också lindras med lokala preparat som förs i ändtarmen, till exempel lavemang eller suppositorier.

Crohns sjukdom kan också delvis behandlas med kostbehandling (fullständig enteral nutrition), men ingen specialkost kan bota sjukdomen för gott. Vid fullständig enteral nutrition äter och dricker barnet speciella receptbelagda näringsprodukter, men ingen annan mat.

Tyvärr är sjukdomen i genomsnitt allvarligare hos personer som insjuknat i barndomen än hos vuxna, och oftare än hos vuxna kräver underhållsmedicineringen också läkemedel som kraftigt hämmar immunförsvaret. Lyckligtvis har det under de senaste åren utvecklats några nya läkemedel för behandling av den allvarliga formen av sjukdomen, och kirurgisk behandling i barndomen behövs mer sällan än för 10–20 år sedan.

De nyaste läkemedlen kallas allmänt för biologiska läkemedel och administreras antingen intravenöst genom dropp eller som injektionsbehandling under huden. Doseringen av läkemedel regleras på basis av mätningar av läkemedelshalten i blodprover. Det kan ta tid att hitta rätt medicinering och sjukdomen kan då vara en stor belastning för patienten och familjen.

Det är vanligt att en symtomgivande sjukdom påverkar humöret och att skolprestationen blir lidande.

Sjukdomen kännetecknas av omväxlande lugna och aktiva perioder, men orsaken till skov är inte känd. Hos vissa patienter ökar stress tydligt symtomen, och hos andra ökar symtomen stressen, vilket leder till en ond cirkel. Målet med behandlingen är att vardagen och eventuella hobbyer kan fortsätta som tidigare.