Tågång anses vara ett normalt fysiologiskt fenomen när barnet lär sig att gå. Man kan tala om tendens till tågång när barnet fortfarande går mestadels på tå sex månader efter att ha lärt sig att gå självständigt.
Den vanligaste orsaken till tågång är så kallad godartad tågång utan någon egentlig sjukdom. Sådana barn utvecklas vanligtvis normalt och har symmetrisk gång. De som går på tå har dock ofta problem med sensorisk reglering, t.ex. känslighet för beröring på fotsulorna.
Om tågången fortsätter under lång tid kan vristens böjningsrörelse bli begränsad och frivillig korrigering av gångmönstret kanske inte längre är möjlig. Ständig tågång belastar lederna och kan orsaka smärta i de nedre extremiteterna och i nedre delen av ryggen. Benen blir lätt trötta av belastningen. Det är vanligt att konstant belastning av främre trampdynan gör främre delen av fotbladet brett och hälarna, som belastas mindre, förblir mjuka och avsmalnande, vilket kan göra det svårt att hitta lämpliga skor.
För en stor del av dem som går tågång normaliseras gångmönstret spontant i förskole- eller skolåldern i takt med att gången blir mer stabil och vikten ökar.
Tågångens svårighetsgrad fastställs genom att bedöma hur stor del av tiden barnet går på tårna:
mindre än 25 procent
25–50 procent
50–75 procent
75–100 procent.
Uppföljning inom primärvården utan någon särskild behandling räcker, om barnet går på tårna mindre än 50 procent av tiden.