Jag fick en hjärninfarkt i januari 2017. Den högra sidan av synfältet blev svart. En av de första sakerna jag fick höra på första hjälpen vid sjukhuset var att jag tillfälligt skulle förlora mitt körtillstånd och att jag eventuellt skulle förlora det för gott. Vid den tidpunkten verkade det lite irrelevant, eftersom de andra konsekvenserna av infarkten ännu inte hade blivit utredda och jag hade tankarna på annat håll.
Men jag återhämtade mig, förutom att det fanns ett litet synfältsbortfall i den övre högra delen av mitt synfält.
Jag kände att jag var fullt kapabel att köra
Några månader senare genomgick jag ett synfältstest. Storleken på synfältsbortfallet och dess läge är viktiga för körtillståndet. Jag var hoppfull om att körförbudet skulle upphöra, jag kände mig fullt kapabel att köra bil. Jag hade cyklat ett par hundra timmar under våren utan några problem eller incidenter. När jag satt i bilen upplevde jag att jag kunde se allt. Även neuropsykologens bedömning talade för att körtillståndet skulle återställas.
Körförbudet upphävdes inte. Storleken på synfältsbortfallet var inte ett problem i sig, men det låg delvis inom 20-graders konen, det vill säga för nära området för skarp syn i mitten av synfältet och på grund av detta förlängdes körförbudet. I Esterman-testresultatet ovan, som stämmer ganska väl överens med min egen erfarenhet av bortfallet, representerar de svarta rutorna synfältsbortfallet. I bilden är perimetrarna med tio graders mellanrum. I praktiken blev körförbudet permanent, eftersom synfältsbortfall läker dåligt eller inte alls, särskilt inte när det har gått sex månader eller mer efter en infarkt. I mitt fall skedde den största läkningen under de första timmarna på förstahjälpen.
Jag blev överraskad av att förlora körtillståndet
Om den enda konsekvensen efter en hjärninfarkt är att förlora körkortet, borde jag vara tacksam. Så här resonerade jag för mig själv. Men även om det förblev den mest påtagliga konsekvensen, gnagade den i sinnet. Förlorade jag mitt körtillstånd på grund av en allmän princip? Är det verkligen så att ett synfältstest är mer avgörande än ett par hundra timmars empirisk testning i trafiken på en cykel? Om alla Finlands 3,7 miljoner körkortsinnehavare hade fått göra något slags körprov, skulle jag fortfarande ha förväntat mig att hamna i den bättre halvan.
Så mitt problem var att jag kände mig fullt kapabel att köra, men enligt kriterierna för körtillstånd var jag inte det. Om hela den högra sidan av mitt synfält hade saknats skulle det ha varit mycket klart för mig och lättare att acceptera.
Man anpassar sig gradvis till den nya livsstilen
Det finns olika nivåer av godkännande av körförbud. Diagnosen, testresultaten, kriterierna för körtillstånd och det efterföljande beslutet måste accepteras. Och sedan måste man acceptera konsekvenserna av att man inte kan köra själv: en förändring i hur man tar sig fram på daglig basis, kanske ett byte av yrke och att många småsaker blir besvärligare. Till exempel att åka till stugan; jag kan ta mig till stugan med kollektivtrafiken på tre timmar, medan det tar tre kvart med egen bil. Om jag hade byggt mitt liv på kollektivtrafiken skulle det se helt annorlunda ut. Jag skulle knappast ha någon stuga heller. Visst skulle det finnas något annat istället, men nu försöker jag hålla mig till bilistens livsstil, vilket uppenbarligen inte lyckas. Många saker behöver förändras. Och en förändring, när den kommer utfärdad av någon annan, är ibland svår.
Nu, när jag skriver detta, har jag mer eller mindre anpassat mig till situationen. Jag ska ju redan lämnat arbetslivet och min partner har körkort, så det borde inte ha varit så svårt att anpassa sig. För många andra är situationen mycket besvärligare. Min rationella sida accepterar vad som har hänt, men min känslomässiga sida gör fortfarande motstånd.
Tydlig motivering för körförbudet
Jag har hört att läkare som inför körförbud till och med får dödshot. Ingen har väl verkställt sitt hot, men ett sådant förkastligt beteende återspeglar hur känslig situationen är. För vissa kan ett körförbud vara en fråga om liv eller död. När ett körförbud utfärdas borde bilisten vid behov få tydliga och trovärdiga motiveringar för förbudet. Enbart en hänvisning till trafiksäkerheten är inte tillräckligt. Varje förare måste bedöma sitt körtillstånd varje gång hen sätter sig vid ratten. Det finns inget sådant som en riskfri bilist, så en ungefärlig hänvisning till en ökad risk är inte nödvändigtvis övertygande.
En sida av problemet är att synfältsbortfallet är partiellt, en mer eller mindre grå variabel som orsakar olägenheter, medan körförbudet är svartvitt, antingen obefintligt eller alltid och överallt tillämpligt på alla fordon och alla användningsområden. Körförbudet förverkligas mer på villkoren för enkel regeltolkning och enkel övervakning än på patientens villkor. Läkaren är dock en budbärare som inte bör skjutas. Traficoms anvisning om bedömning av körhälsa (se nedan) är mycket strikt för personer med synfältsbortfall.
Vad betyder synfältsbortfall?
Människan ser framåt. Av det 360-gradiga runda synfältet kan en person i bästa fall se kanske en tredjedel. Fullständig perception kräver att du vänder på ögonen och huvudet. Man kan se allt, men man kan inte se allt samtidigt. Ett synfältsbortfall gör att något annat inte får plats i tredjedelen av det 360-gradiga synfältet. Om synfältsbortfallet inte sitter precis i mitten av synfältet kan du fortfarande se allt, men ännu mindre samtidigt. I synfältsbortfallet syns ingenting, precis som en person med normal syn inte kan se bakom sig. Det finns inget svart hål i synfältsbortfallet.
Mitt synfältsbortfall är uppe till höger, så det är inget stort problem att röra på mig och göra olika saker. När jag cyklar har jag höjt blicken något – körställningen lockar mig att titta några meter framåt, men då sjunker synfältsbortfallet till en störande låg nivå. Detta är inte fallet när man sitter i en bil, eftersom körställningen är annorlunda. Att sitta i framsätet på en bil, bredvid chauffören är faktiskt särskilt trevligt, eftersom det känns som om ett mirakulöst tillfrisknande har skett.
Jag har upptäckt att när jag vrider på huvudet eller ögonen från höger till vänster ser jag bättre än när jag tittar åt andra hållet: det landskap jag redan har sett verkar glida över synfältsbortfallet utan att jag märker det. Samma fenomen inträffar när man kör bil. Annars också kan det gå långa tidsperioder utan att synfältsbortfallet stör på något sätt. Det handlar förmodligen om anpassning, det vill säga adaption å ena sidan och kompensation å andra sidan, det vill säga att man ändrar sättet att använda ögonen. Jag är övertygad om att seendet är en teknikgren, där man lär sig att kompensera för många slags brister. Det skulle vara bra om anvisningen om bedömning av körhälsa kunde ta hänsyn till denna aspekt.
Tolkningsanvisning om bedömning av körhälsa
Traficoms anvisning är ett dokument på nästan ett halvt hundra sidor, som offrar en hel del spaltutrymme på synfältsbortfall. Jag rekommenderar att du läser hela texten. Endast de mest relevanta punkterna beskrivs här.
"Synfältsbortfall på grund av stroke leder vanligtvis till körförbud. Ett undantag får endast göras för förare i grupp 1, under förutsättning att synfältsbortfallet inte överstiger en fjärdedel, om både neurologen och ögonläkaren samtycker och om den som undersöks klarar körprovet. Om även ett mindre synfältsbortfall åtföljs av perceptuella svårigheter kan körtillståndet inte utfärdas.
Båda ögonen måste ha ett gemensamt horisontellt synfält på minst 120 grader. Synfältet måste vara minst 50 grader åt vänster och höger och 20 grader uppåt och nedåt. Det får inte finnas några absoluta synfältsbortfall i det centrala området av synfältet inom 20 grader från mittpunkten. (Körkortsgrupp- 1)
Om synfältsbortfallet orsakas av en neurologisk sjukdom (till exempel en hjärninfarkt) krävs ett utlåtande från en specialist i neurologi utöver utlåtandet från en ögonläkare. Den neurologiska utredningen måste också ta hänsyn till framför allt resultaten av den neuropsykologiska undersökningen. Om en neurologisk sjukdom orsakar synfältsbortfall som tidigare nämnts vid grupp 1 och 2 ovan och en neuropsykologisk undersökning visar en kognitiv brist på grund av sjukdomen, även om den är lindrig, uppfylls inte kraven för körhälsa. Homonym hemianopsi (synfältsbortfall i halva synfältet) eller kvadrantanopsi (synfältsbortfall i en fjärdedel av synfältet) på grund av en neurologisk orsak är i allmänhet ett skäl till körförbud."
Summa summarum: synfältsbortfallet måste vara riktigt obetydligt, mycket mindre än de biltärningar som hänger från backspegeln för att man skall få behålla körtillståndet! Detta är bra att veta när du ska genomgå ett synfältstest, så att du inte har för stora förhoppningar om att få tillbaka ditt körtillstånd.