Plötslig sjukdom och krissituationer sätter igång en process som är unik för var och en av oss. Detta kallas en traumatisk kris. Människor reagerar olika på sådana situationer – ingen kan i förväg förbereda sig för känslorna som en plötslig sjukdom eller kris väcker.
Krisens faser
Vägen ut ur en kris kan delas in i fyra faser. Kriser, förluster och sorg är en del av livet, och alla ställs inför dem någon gång i livet.
Chockfasen börjar genast efter situationen som utlöser krisen. Under chockfasen kan människan inte ännu förstå händelsen som utlöst krisen och kan till och med förneka den. Hur människor reagerar på sådana situationer varierar.
Vissa blir helt lamslagna av chocken, andra uppträder mekaniskt och stänger ute känslorna. Chocken kan åtföljas av att man förnekar händelsen, stänger ute känslor, en känsla av overklighet och utanförskap eller skrik, gråt och panik.
Chockfasen följs av en reaktionsfas, under vilken man så småningom ställs inför den chockerande händelsen och försöker förstå den och dess innebörd.
Känslorna kan vara plågsamma och intensiva, och humöret kan variera från den ena ytterligheten till den andra. En person i kris kan anklaga sig själv eller andra för det som hänt, rasa och hata, gråta för att i nästa ögonblick vara lättad.
I början av reaktionsfasen kan det förekomma känslor som upplevs som främmande och förvirrande. Det kan kännas som om en nära anhörig som är sjuk eller har dött finns någonstans i närheten, eller att deras röst kan höras någonstans. Människans sinne försöker fortfarande förneka det som hänt, och de underliga känslorna är en del av den processen. Ofta reagerar hela kroppen på chocken. Reaktionsfasen kan vara förknippad med rädsla och ångest, självförebråelser och behov av att hitta skyldiga.
I hanteringsfasen av krisen börjar man förstå den händelse som orsakade krisen. Händelsen förnekas inte längre, utan uppfattas som verklig, med sina förändringar och förluster. Man börjar bli redo att möta alla dimensioner av händelsen och den egna förändrade situationen. Det finns ett behov av att klä känslorna i ord. Att noggrant beskriva och reflektera över det som hänt kan underlätta återhämtningen.
Att prata med vänner eller närstående kan för många lindra sorgen och ångesten. Man kan gå igenom det som hänt på det sätt som känns bäst för en själv. Att gå igenom situationen eller saken kan innebära att tänka, minnas, prata, skriva eller lyssna på musik. Det är normalt att detta skede kan åtföljas av minnes- och koncentrationssvårigheter, irritabilitet och tillbakadragande från sociala relationer.
Under krisens nyorienteringsfas blir det som hänt långsamt en del av livet och upplevelsen om sig själv. Det som hänt kan ha gett ett ärr, men man kan leva med det, och det är inte något man tänker på hela tiden.
Ibland kan smärtan komma till ytan, men det finns också glädje i livet, man kan se framåt och förtroendet för livet återställs. Sorgen och ångesten har lindrats så att de inte dominerar varje ögonblick i livet. Man kan igen låta sig glädjas och vara snäll mot sig själv, om än i korta stunder till en början.
Först kommer chocken (chockfasen)
Chockfasen börjar genast efter situationen som utlöser krisen. Under chockfasen kan människan inte ännu förstå händelsen som utlöst krisen och kan till och med förneka den. Hur människor reagerar på sådana situationer varierar.
Vissa blir helt lamslagna av chocken, andra uppträder mekaniskt och stänger ute känslorna. Chocken kan åtföljas av att man förnekar händelsen, stänger ute känslor, en känsla av overklighet och utanförskap eller skrik, gråt och panik.
Verkligheten slår till (reaktionsfasen)
Chockfasen följs av en reaktionsfas, under vilken man så småningom ställs inför den chockerande händelsen och försöker förstå den och dess innebörd.
Känslorna kan vara plågsamma och intensiva, och humöret kan variera från den ena ytterligheten till den andra. En person i kris kan anklaga sig själv eller andra för det som hänt, rasa och hata, gråta för att i nästa ögonblick vara lättad.
I början av reaktionsfasen kan det förekomma känslor som upplevs som främmande och förvirrande. Det kan kännas som om en nära anhörig som är sjuk eller har dött finns någonstans i närheten, eller att deras röst kan höras någonstans. Människans sinne försöker fortfarande förneka det som hänt, och de underliga känslorna är en del av den processen. Ofta reagerar hela kroppen på chocken. Reaktionsfasen kan vara förknippad med rädsla och ångest, självförebråelser och behov av att hitta skyldiga.
Hantering av situationen (hanteringsfasen)
I hanteringsfasen av krisen börjar man förstå den händelse som orsakade krisen. Händelsen förnekas inte längre, utan uppfattas som verklig, med sina förändringar och förluster. Man börjar bli redo att möta alla dimensioner av händelsen och den egna förändrade situationen. Det finns ett behov av att klä känslorna i ord. Att noggrant beskriva och reflektera över det som hänt kan underlätta återhämtningen.
Att prata med vänner eller närstående kan för många lindra sorgen och ångesten. Man kan gå igenom det som hänt på det sätt som känns bäst för en själv. Att gå igenom situationen eller saken kan innebära att tänka, minnas, prata, skriva eller lyssna på musik. Det är normalt att detta skede kan åtföljas av minnes- och koncentrationssvårigheter, irritabilitet och tillbakadragande från sociala relationer.
Livet efter krisen (nyorienteringsfasen)
Under krisens nyorienteringsfas blir det som hänt långsamt en del av livet och upplevelsen om sig själv. Det som hänt kan ha gett ett ärr, men man kan leva med det, och det är inte något man tänker på hela tiden.
Ibland kan smärtan komma till ytan, men det finns också glädje i livet, man kan se framåt och förtroendet för livet återställs. Sorgen och ångesten har lindrats så att de inte dominerar varje ögonblick i livet. Man kan igen låta sig glädjas och vara snäll mot sig själv, om än i korta stunder till en början.
Uppdaterad 10.3.2021