Den morgonen var annorlunda. En kraftig synrubbning fick mig att snabbt söka mig till första hjälpen på HUCS i Mejlans. Där avbildades de viktigaste delarna av kroppen, det vill säga huvudet, lungorna och hjärtat. De hittade en blodpropp i hjärnan, inget annat. Eftersom proppen hade uppkommit någon gång under natten var trombolysbehandling inte längre ett alternativ. Lyckligtvis krympte dock området med synfältsbortfall till en bråkdel under morgonen. Den syn som saknades, saknas fortfarande tre månader senare när jag skriver detta. Synfältsbortfall korrigeras dåligt och långsamt.
Vad hände med mig och varför?
Det fanns inte mycket man kunde göra för att behandla hjärninfarkten, det som hade hänt hade hänt. Men det är värt att leta efter orsaken så att behandlingen som förhindrar återfall blir rätt. Under fem dagars sjukhusvistelse fann man inte orsaken till infarkten. Efter utskrivningen gjorde man ännu tre hjärtundersökningar på mig: två ultraljudsundersökningar och en flödesmätning med spårfärg. Orsaken hittades inte. Nästa steg skulle ha varit Holter-EKG, men innan man hann göra det hittades orsaken till infarkten.
Den skyldige kunde ha hållit sig dold under en längre tid. Den här gången gick det så bra att två observationer gjordes samtidigt. Den sista kvällen i januari åkte jag till första hjälpen för att jag mådde väldigt dåligt. På första hjälpen togs ett EKG som visade en hjärtrytmrubbning, närmare bestämt förmaksflimmer. När jag skrevs ut från sjukhuset blev jag involverad i ett pilotprojekt för fjärrövervakning. Samma förmaksflimmer syntes också på den EKG-kurva som jag spelade in. Dubbelcheck!
Förmaksflimmer kan leda till att blodkoagel bildas i hjärtats vänstra förmak. Om blodkoaglet börjar röra på sig och transporteras med blodet till hjärnartärerna kan det leda till en hjärninfarkt.
Jag kände mig som en del av mitt vårdteam
Medicineringen justerades så snart orsaken till hjärninfarkten hade identifierats. Jag tar nu antikoagulantia samt ett läkemedel som hämmar pulsen.
Jag använde fjärrövervakningsutrustningen i tre månader. Jag registrerade hjärtkurvan i hundratals timmar. En viss uppfattning om förmaksflimrets frekvens och varaktighet erhölls. Förmaksflimret var inte alltid något som jag märkte med säkerhet, och jag märkte aldrig då det upphörde. Där beskrevs fördelarna och nackdelarna med förmaksflimmer i samma mening: Förmaksflimmer orsakar inga större besvär men om det inte ger några symtom kan det bli obehandlat och orsaka en infarkt.
Fjärrövervakningen hade också en stor psykisk inverkan. Jag kände mig lite som en del av mitt vårdteam. Kontakten till sjukhuset bröts inte fast jag blev utskriven. I mitt fall täckte resultaten av fjärrövervakningen besvären, om man ens kan tala om besvär. Övervakningen störde nästan inte alls det normala livet.
Att få reda på orsaken till en infarkt är en stor lättnad och en befrielse också för patienten. Det är nu möjligt att bättre förstå händelseförloppet, syftet med medicineringen och sannolikheten för att infarkten ska återkomma.
Oro för en ny infarkt
Den största farhågan är att infarkten återkommer. Statistiska uppgifter (Hjärninfarkt and TIA - God medicinsk praxis-rekommendation) om hjärninfarkt visar att
cirka 14 000 finländare får sin första infarkt varje år
incidensen är knappt 200 personer per 100 000 invånare (två på tusen)
prevalensen, det vill säga antalet personer som fått en infarkt i Finland är mindre än 100 000 (uppskattat till 82 000 år 2009, även högre uppskattningar finns tillgängliga).
Återfallsfrekvensen för hjärninfarkt har minskat avsevärt under detta årtusende – nu drabbas cirka 2 500 personer per år av återfall. Mot bakgrunden av dessa siffror verkar risken för att drabbas av en hjärninfarkt inte ovanligt hög, med knappt 40 fall per dag i hela landet, men statistiken visar också att 10,7 procent av förstagångsinsjuknade drabbas av en ny stroke inom ett år. Det första året är uppenbarligen farligt, åtminstone om orsaken inte har hittats eller inte kan behandlas. Risken kan sänkas om det finns utrymme för förbättringar i levnadsvanorna och det finns obehandlade sjukdomar. Och framför allt kan risken minskas om orsaken till infarkten har identifierats och det finns ett sätt att påverka den. Riskkalkylatorer (FINRISKI-räknaren) och -klassificeringar finns på internet – kom bara ihåg att medelvärdena sällan representerar ditt fall.
I mitt fall var till exempel CHA2DS2VASc-klassificeringen före min infarkt 0 – så jag tillhörde en lågriskgrupp (det finns ingen riskfri grupp!). Jag visste inte om förmaksflimret. Med infarkten som jag hade, har jag 2 poäng, och med åldern kommer de att öka, så antikoagulantia (AK) är motiverat. Antikoagulantia minskar risken med cirka 60 procent, men eliminerar den inte.
Man anpassar sig till situationen med tiden
Efter en hjärninfarkt måste man bara vänja sig vid risken för återfall. Och det finns ju också andra hälsorisker som ökar med åldern. Det är en del av livet. Det är förmodligen ganska meningslöst att vara rädd för en återkommande infarkt. Lättare sagt än gjort, rädslor är irrationella. Jag är ännu inte helt fri från att själv tolka alla möjliga nya symtom. Med tiden kanske det lyckas.