Läkemedelsbehandling av beteendemässiga symtom hos demenssjuk person

Orsaker till att använda psykosläkemedel är aggression, agitation och allvarliga hallucinationer eller vanföreställningar som hotar funktionsförmågan och säkerheten. Psykosläkemedel kan orsaka neurologiska biverkningar som stelhet, men med moderna nyare läkemedel är dessa mycket mindre vanliga än med traditionella psykosläkemedel. Psykosläkemedel kan ibland sänka blodtrycket eller orsaka hjärtblock. Risken för att falla kan också öka. Alla dessa biverkningar kan vanligtvis kontrolleras med en långsam start av behandlingen, försiktiga uppdoseringar och en måttlig total dos. Behovet av psykosläkemedel upphör vanligtvis senast efter 4–5 månader, vilket är anledningen till att regelbunden uppföljning av patientens välbefinnande är nödvändig. Ibland behövs psykosläkemedel under längre perioder, särskilt om de beteendemässiga symtomen varit kraftiga i ett tidigt skede.

Även om det inte finns några forskningsbevis för behandling av milda depressiva symtom i samband med demenssjukdom, har människor vanligtvis nytta av antidepressiva läkemedel om de har en historia av depressiva tendenser när de var friska. Antidepressiva läkemedel är särskilt användbara vid måttlig och svår depression. Dessutom kan antidepressiva läkemedel användas för att behandla orolighet, svår ångest och agitation. Klinisk erfarenhet tyder dock på att antidepressiva läkemedel i vissa fall kan öka agitationen eller förvärra vanföreställningar hos personer med demenssjukdom. Vid planering av antidepressiv medicinering är målet att hålla det enkelt genom att börja med ett antidepressivt läkemedel i taget. Om de depressiva symtomen inte lindras inom två månader efter att behandlingen påbörjats kan produkten bytas ut mot en annan. Behovet av antidepressiv medicinering bör utvärderas regelbundet. För en första episod av depression kan behandlingstiden vara sex månader, men för återkommande depression kan en längre medicinering vara nödvändig som förebyggande behandling.

När man väljer preparat ser man till att den totala biverkningsfrekvensen inte är för hög. De vanligaste antidepressiva läkemedlen är serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Antidepressiva läkemedel med bredare spektrum kan behövas om det första alternativet inte lindrar symtomen tillräckligt eller om depressionen är svår. Vid mycket svår depression, där verklighetsuppfattningen är nedsatt, läggs vanligtvis ett psykosläkemedel till medicineringen.

Användning av SSRI och det mer allmänt förskrivna antidepressiva läkemedlet venlafaxin kan förknippas med en minskning av saltvärdena, vilket är anledningen till att natrium i serum (S-Na) ofta mäts minst en gång efter att behandlingen påbörjats, efter cirka 1–2 veckor. Det är också bra att kontrollera blodtrycket vid läkemedelsstarten. Framför allt kan SSRI öka risken för blödning när de tas tillsammans med vissa antikoagulantia. Det kan också förekomma huvudvärk eller illamående när patienten börjar ta läkemedlet, men det går över inom de första veckorna.

Lugnande läkemedel, eller bensodiazepiner, kan förskrivas för att behandla beteendemässiga symtom vid demenssjukdomar under mycket korta perioder, huvudsakligen tills den grundläggande medicineringen har höjts till behandlingsnivå. Till exempel kan ångest hos en deprimerad person behandlas med en låg dos av ett lugnande läkemedel tills det antidepressiva medlet börjar verka på symtomen. Bensodiazepiner kan också användas proaktivt i vardagliga situationer där personen med demenssjukdom upplever svår ångest, till exempel före en dusch. Bensodiazepiner med medellång varaktighet används för att behandla demenssjukdomar. Bensodiazepiner har förknippats med biverkningar som ökad risk för fall och överdriven trötthet. Paradoxalt nog orsakar lugnande läkemedel en ökning av beteendemässiga symtom vid vissa demenssjukdomar. De kan också leda till att vissa patienter får svårt att bearbeta information, men detta återställs när läkemedlet avslutas.

Läkemedel som ursprungligen utvecklats för att behandla epilepsi, t.ex. natriumvalproat, används ibland också för att behandla beteendemässiga symtom vid demenssjukdomar. Det finns få forskningsbevis som visar att det är effektivt vid behandling av beteendemässiga symtom, men klinisk erfarenhet tyder på att det kan lindra svår irritabilitet, aggressiva utbrott, agitation och humörsvängningar samt i vissa fall ångest. Natriumvalproat bryts huvudsakligen ned i levern – levervärdena följs upp under behandlingen.

Melatonin är ett hormon som reglerar sömnrytmen och som produceras av cellerna i tallkottkörteln i hjärnan. Eftersom melatoninutsöndringen minskar med stigande ålder och i samband med demenssjukdom kan melatonin, utöver läkemedelsfria behandlingar av sömnstörningar, hjälpa till att somna och fördjupa sömnen. Låga doser av antidepressiva läkemedel kan förskrivas som sömnmedel om andra behandlingar inte hjälper. Som en allmän regel bör sömnmedel inte användas, eftersom deras skadeverkningar överväger eventuella fördelar.