Behandling på stroke-enheten

Under de första 24 timmarna efter en stroke hålls patienten sängliggande och ofta också utan föda. Målet är att stabilisera patientens tillstånd och förhindra ytterligare problem, till exempel att hjärnblödningen eventuellt förvärras. När patienten är sängliggande tar vårdpersonalen hand om hygienen och förändringar i kroppsställningen. Vid behov stöds ställningen och kroppen av kuddar. Sängens huvudända hålls i upprätt läge. Sängliggandet ökar risken för blodproppar i de nedre extremiteterna. Denna risk förebyggs hos patienter med hjärnblödning genom behandling med kompressionsstrumpor och hos patienter med hjärninfarkt genom blodförtunnande läkemedel som ordinerats av läkaren. 

Patienten får vanligtvis inte äta eller dricka något under de första 24 timmarna. Blodsockret följs regelbundet upp. Vätska ges direkt i venen via en kanyl. Ofta har patienten en urinkateter. Vid behov kan kroppens vätskebalans följas upp genom mätning av vätskan som administreras intravenöst och urinproduktionen. 

Under den första dagen avbryts hemmedicineringen i tablettform och eventuella insulininjektioner och medicineringar ges intravenöst. Vid behov behandlas smärta, illamående, blodtryck, hjärtrytmrubbningar och höga blodsockernivåer med läkemedel. 

Det första dygnet är mest kritiskt för patienten. Det är vanligast att symtomen förvärras under de första dagarna efter en stroke. Neurologen undersöker patienten en gång om dagen. Vid andra tillfällen följer den ansvariga sjukskötaren upp patientens tillstånd. I synnerhet följs patientens eventuella neurologiska symtom upp, såsom fluktuationer i medvetandegraden, förlamningssymtom i armar och ben samt störningar i talproduktionen och talförståelsen. Dessutom övervakas förlamningssymtom i ansiktet, synrubbningar, svalgfunktionen och symtom på neglekt. Symtomen kan variera eller också öka. 

Patienten kan vara ansluten till en övervakningsmonitor som visar hjärtrytmen, pulsen, andningsfrekvensen och syrehalten i blodet samt mäter blodtrycket och temperaturen. Med hjälp av monitorerna ser man eventuella avvikelser i de vitala funktionerna. Med hjälp av uppföljningen kan man ingripa i och behandla eventuella avvikelser som upptäckts

Under de första dagarna görs en mängd undersökningar för att identifiera riskfaktorerna för stroken och patientens tillstånd följs upp. Patienten lämnar blodprov och urinprov och dessutom tas en hjärtfilm. Vanligtvis behövs bilddiagnostiska undersökningar såsom datortomografi av huvudet, thoraxröntgen och en ultraljudsundersökning av halsens blodkärl. Vid behov görs även en datortomografi eller magnetundersökning av blodkärlen i huvudet och halsen, en magnetundersökning av hjärnan, hjärtundersökningar (ultraljudsundersökning av hjärtat och uppföljning av rytmen) och en undersökning av hjärn-ryggmärgsvätskan.

Stroke kan orsaka sväljproblem. På grund av sväljproblem kan mat och vätskor hamna i luftvägarna. Då löper patienten hög risk att drabbas av en lunginflammation. Sjukskötaren testar sväljningen efter att patienten har fått tillstånd att sitta. Vid behov kan man ge puréaktig mat åt patienten och vätskorna kan förtjockas. Om det inte är tryggt för patienten att svälja sätts en näsmagslang in. Genom näsmagslangen får patienten den näring och de läkemedel som hen behöver. Med näsmagslangen kan patienten öva på att svälja. Näsmagslangen kan tas bort när sväljförmågan förbättras. 

En god munhygien betonas för alla strokepatienter. Munnen rengörs efter varje måltid för att förhindra att mat som kan ha blivit kvar i munnen kommer in i luftvägarna. 

Vid svåra sväljproblem bedömer talterapeuten svalgets funktion och utför vid behov endoskopi av svalget (FEES-undersökning) Undersökningen utförs genom att en tunn slang utrustad med en kamera, ett så kallat fiberoskop, förs in genom näsborren och in i den övre delen av svalget, där svalgets funktion kan observeras under sväljningen. En annan undersökning för att bedöma sväljningen är videofluorografi som görs på röntgenavdelningen, där man använder genomlysning för att avbilda munnens, svalgets och matstrupens funktion under sväljningen.

Om patienten mår tillräckligt bra kan läkaren ge patienten tillstånd att sitta med sängens huvudända upphöjd. Vårdpersonalen och fysioterapeuten hjälper och vägleder patienten. I takt med att patientens tillstånd förbättras fortskrider rehabiliteringen stegvis. Patienten får hjälp med att sätta sig på sängkanten, sedan i en rullstol och upp på fötterna, beroende på hens tillstånd. Patienten vägleds och aktiveras i dagliga aktiviteter, som att äta och tvätta sig och genom att stöda självständigheten. Patienten behöver mycket hjälp och tålamod i början. 

Avdelningen har ett multidisciplinärt rehabiliteringsteam med en läkare, vårdare, en fysioterapeut, en ergoterapeut, en talterapeut, en neuropsykolog och en socialarbetare. Om patientens tillstånd tillåter det, görs en bedömning av rehabiliteringsbehovet och en rehabiliteringsplan upprättas. 

Vissa patienter skrivs ut direkt efter några dygn på vårdavdelningen, medan andra behöver längre sjukhusvård. Platsen för fortsatt vård bestäms enligt patientens tillstånd, rehabiliteringsbehov och hemkommun. Rehabiliteringen kan ske antingen polikliniskt från hemmet eller på en rehabiliteringsavdelning. Om rehabilitering inte behövs görs uppföljningen på den egna hälsostationen eller inom företagshälsovården.