De olika stadierna i ett barns tillväxt och utveckling är viktiga och nödvändiga för att säkerställa att utvecklingen går naturligt framåt och att barnet kan träna olika färdigheter i sin egen takt. Barnets tillväxt och utveckling följs regelbundet upp för att säkerställa att eventuella utvecklingsförseningar i olika tillväxt- och utvecklingsstadier upptäcks tidigt. Den individuella utvecklingen av barnets utvecklingsstadier är en viktig utgångspunkt när man planerar kirurgiska behandlingar för barnet. En så tidig behandling som möjligt, där det är lämpligt, bidrar till att behandlingen blir framgångsrik.
Barnets tillväxt och utveckling ur ortopedins synvinkel
Kunskap om barnets tillväxt och utveckling är en viktig utgångspunkt för barnortopeder när de planerar och bedömer behovet av och fördelarna med behandling.
Det första levnadsåret är en tid av snabb tillväxt och utveckling. Utvecklingen av stöd- och rörelseorganen påverkas av genetiska och miljömässiga faktorer. Fostrets position i livmodern påverkar stöd- och rörelseorganens position efter födseln. Om barnets position i livmodern har varit avvikande kan barnets lemmar och huvud vara asymmetriska vid födseln. Ganska snart efter födseln blir dock rörelserna i lemmarna fria. Det är normalt att barnets höfter och knän har brister i utsträckningen. Det nyfödda barnet har vanligtvis också en viss hjulbenthet, en utåtgående vridning i höfterna och en inåtgående vridning i benen. Vanligtvis korrigeras dessa under de första levnadsmånaderna och -åren när barnet utvecklas.
Varje barn växer i sin egen takt och följs regelbundet upp under rådgivningsbesöken. Barnets utvecklingstakt är individuell, men följer vanligtvis en viss ordning. Babyn lär sig att kontrollera huvudet innan det kan kontrollera underkroppen. Bålkontrollen utvecklas i sin tur tidigare än kontrollen av lemmarna. Babyns grovmotorik, eller kontroll av stora muskler, utvecklas tidigare än finmotoriken, eller kontroll av små muskler.
Babyn lär sig olika fysiska färdigheter i sin egen takt. Babyn tränar på att bära upp huvudet i liggande läge från 1–2 månaders ålder. Vid 4–5 månaders ålder tar barnet tag i föremål med båda händerna och övar på att flytta föremål från en hand till den andra. Vid 5–6 månader vänder babyn sig från ryggläge till magläge och så småningom lyckas även vändningen från magläge till ryggläge. Vid 7–8 månader sitter många barn redan utan stöd. Barn lär sig vanligtvis att kravla vid 8–10 månaders ålder och strax därefter att krypa. Vid 9 månaders ålder kan många barn redan stå upprätt med stöd.
Vid cirka 12 månader står barnet ofta utan hjälp och tar sina första steg. När barn börjar gå ser de flesta av deras fötter ut som plattfötter, dvs. att bågen på insidan av foten ser platt ut. Detta förklaras av att foten ofta är knubbig på grund av fettvävnad och att fotsulans normala bågsstruktur inte är synlig. Lederna är också flexibla, vilket gör att fotvalvet och fotleden ger mer efter vid steg. Individuella gångmönster påverkas av skelettet och dess form, ledernas rörelseomfång, fördelningen av kroppsmassan och utvecklingen av kroppskontroll.
Efter det första levnadsåret stabiliseras barnets tillväxttakt och förblir ganska jämn fram till puberteten. Under lekåldern utvecklas och diversifieras många färdigheter. Det går först lite ostadigt för ett barn som precis har lärt sig att gå, men gradvis förbättras färdigheten och balansen. Vissa barn går på tårna i lekåldern. Detta är vanligtvis en godartad tendens som försvinner av sig själv innan skolåldern, men ibland krävs behandling för överaktiva vadmuskler eller spänningar i akillessenan eller andra tillstånd som orsakar tågång.
Hjulbentheten rätar vanligen ut sig vid ett års ålder, och de nedre extremiteternas position ändras gradvis till en kobent ställning hos barnet i lekåldern. Kobentheten försvinner vanligtvis gradvis i skolåldern. Ett barn som har lärt sig att gå har ofta fortfarande platta fötter i lekåldern.
När barnet rör sig och går tar fotvalvet gradvis form. Det är vanligare att fötterna pekar inåt vid gång hos barn än hos vuxna. Detta påverkas av lårens och benens vridningsprofiler och vinkeln i vilken lårbenet vilar på höftledsgropen. Denna vinkel är som störst i åldern 3–8 år, då det också är vanligt att sitta mellan benen.
I lekåldern utvecklar vissa barn översträckbarhet i lederna, särskilt i knäna. Detta korrigerar sig vanligtvis i skolåldern när ledbanden stärks.
Förutom utvecklingen av fysiska färdigheter tränas barnets fingerfärdighet och ögon-hand-koordinationen. De grundläggande färdigheter som lärts in (gå, springa, hoppa, klättra, använda händerna) utvecklas och diversifieras. Kontrollen av rörelser och kroppen är mer stabil, med ökande styrka och kontroll. När barnet prövar sina färdigheter kan det också ibland verka dumdristigt. Hos en del barn förekommer en viss klumpighet, som vanligtvis är övergående. Dessa saker kan utsätta för olyckor.
Under skolåldern förändras barnets utseende. Kroppens proportioner förändras och den barnsliga rundheten försvinner. Lemmarna blir längre i förhållande till resten av kroppen. Skelettet växer snabbare än musklerna. Därför är muskelspänningar, särskilt i de nedre extremiteterna, typiska för barn i skolåldern.
De fysiska färdigheterna och förmågorna utvecklas ytterligare. Barnet blir smidigare. I skolåldern har plattfotheten ofta försvunnit. Ett barn i skolåldern har normalt raka fötter. Fotens position och gångstilen påverkas dock individuellt av ärftliga faktorer.
Hormonella förändringar utlöser puberteten, under vilken tonåringen växer till en vuxen persons storlek. För flickor börjar puberteten tidigare än för pojkar. Den pubertala tillväxtspurten för flickor inträffar vid 11–12 års ålder. Hos pojkar inträffar tillväxtspurten lite senare, runt 13–14 års ålder. Benmassan ökar under puberteten på grund av köns- och tillväxthormoner. Flickors längdtillväxt slutar ungefär två år efter att menstruationen börjar och pojkar når sin slutliga längd vid ungefär 18 års ålder. Den individuella längdtillväxten påverkas av arvsmassan och miljömässiga faktorer. I slutet av tillväxtperioden stängs benens tillväxtplattor och längdtillväxten upphör.
Spädbarnsåldern
Det första levnadsåret är en tid av snabb tillväxt och utveckling. Utvecklingen av stöd- och rörelseorganen påverkas av genetiska och miljömässiga faktorer. Fostrets position i livmodern påverkar stöd- och rörelseorganens position efter födseln. Om barnets position i livmodern har varit avvikande kan barnets lemmar och huvud vara asymmetriska vid födseln. Ganska snart efter födseln blir dock rörelserna i lemmarna fria. Det är normalt att barnets höfter och knän har brister i utsträckningen. Det nyfödda barnet har vanligtvis också en viss hjulbenthet, en utåtgående vridning i höfterna och en inåtgående vridning i benen. Vanligtvis korrigeras dessa under de första levnadsmånaderna och -åren när barnet utvecklas.
Varje barn växer i sin egen takt och följs regelbundet upp under rådgivningsbesöken. Barnets utvecklingstakt är individuell, men följer vanligtvis en viss ordning. Babyn lär sig att kontrollera huvudet innan det kan kontrollera underkroppen. Bålkontrollen utvecklas i sin tur tidigare än kontrollen av lemmarna. Babyns grovmotorik, eller kontroll av stora muskler, utvecklas tidigare än finmotoriken, eller kontroll av små muskler.
Babyn lär sig olika fysiska färdigheter i sin egen takt. Babyn tränar på att bära upp huvudet i liggande läge från 1–2 månaders ålder. Vid 4–5 månaders ålder tar barnet tag i föremål med båda händerna och övar på att flytta föremål från en hand till den andra. Vid 5–6 månader vänder babyn sig från ryggläge till magläge och så småningom lyckas även vändningen från magläge till ryggläge. Vid 7–8 månader sitter många barn redan utan stöd. Barn lär sig vanligtvis att kravla vid 8–10 månaders ålder och strax därefter att krypa. Vid 9 månaders ålder kan många barn redan stå upprätt med stöd.
Vid cirka 12 månader står barnet ofta utan hjälp och tar sina första steg. När barn börjar gå ser de flesta av deras fötter ut som plattfötter, dvs. att bågen på insidan av foten ser platt ut. Detta förklaras av att foten ofta är knubbig på grund av fettvävnad och att fotsulans normala bågsstruktur inte är synlig. Lederna är också flexibla, vilket gör att fotvalvet och fotleden ger mer efter vid steg. Individuella gångmönster påverkas av skelettet och dess form, ledernas rörelseomfång, fördelningen av kroppsmassan och utvecklingen av kroppskontroll.
Lekåldern
Efter det första levnadsåret stabiliseras barnets tillväxttakt och förblir ganska jämn fram till puberteten. Under lekåldern utvecklas och diversifieras många färdigheter. Det går först lite ostadigt för ett barn som precis har lärt sig att gå, men gradvis förbättras färdigheten och balansen. Vissa barn går på tårna i lekåldern. Detta är vanligtvis en godartad tendens som försvinner av sig själv innan skolåldern, men ibland krävs behandling för överaktiva vadmuskler eller spänningar i akillessenan eller andra tillstånd som orsakar tågång.
Hjulbentheten rätar vanligen ut sig vid ett års ålder, och de nedre extremiteternas position ändras gradvis till en kobent ställning hos barnet i lekåldern. Kobentheten försvinner vanligtvis gradvis i skolåldern. Ett barn som har lärt sig att gå har ofta fortfarande platta fötter i lekåldern.
När barnet rör sig och går tar fotvalvet gradvis form. Det är vanligare att fötterna pekar inåt vid gång hos barn än hos vuxna. Detta påverkas av lårens och benens vridningsprofiler och vinkeln i vilken lårbenet vilar på höftledsgropen. Denna vinkel är som störst i åldern 3–8 år, då det också är vanligt att sitta mellan benen.
I lekåldern utvecklar vissa barn översträckbarhet i lederna, särskilt i knäna. Detta korrigerar sig vanligtvis i skolåldern när ledbanden stärks.
Förutom utvecklingen av fysiska färdigheter tränas barnets fingerfärdighet och ögon-hand-koordinationen. De grundläggande färdigheter som lärts in (gå, springa, hoppa, klättra, använda händerna) utvecklas och diversifieras. Kontrollen av rörelser och kroppen är mer stabil, med ökande styrka och kontroll. När barnet prövar sina färdigheter kan det också ibland verka dumdristigt. Hos en del barn förekommer en viss klumpighet, som vanligtvis är övergående. Dessa saker kan utsätta för olyckor.
Skolåldern
Under skolåldern förändras barnets utseende. Kroppens proportioner förändras och den barnsliga rundheten försvinner. Lemmarna blir längre i förhållande till resten av kroppen. Skelettet växer snabbare än musklerna. Därför är muskelspänningar, särskilt i de nedre extremiteterna, typiska för barn i skolåldern.
De fysiska färdigheterna och förmågorna utvecklas ytterligare. Barnet blir smidigare. I skolåldern har plattfotheten ofta försvunnit. Ett barn i skolåldern har normalt raka fötter. Fotens position och gångstilen påverkas dock individuellt av ärftliga faktorer.
Hormonella förändringar utlöser puberteten, under vilken tonåringen växer till en vuxen persons storlek. För flickor börjar puberteten tidigare än för pojkar. Den pubertala tillväxtspurten för flickor inträffar vid 11–12 års ålder. Hos pojkar inträffar tillväxtspurten lite senare, runt 13–14 års ålder. Benmassan ökar under puberteten på grund av köns- och tillväxthormoner. Flickors längdtillväxt slutar ungefär två år efter att menstruationen börjar och pojkar når sin slutliga längd vid ungefär 18 års ålder. Den individuella längdtillväxten påverkas av arvsmassan och miljömässiga faktorer. I slutet av tillväxtperioden stängs benens tillväxtplattor och längdtillväxten upphör.
Uppdaterad 5.3.2025