Nyfödda som vårdas på sjukhus behöver ofta olika typer av kärlaccesser, till exempel för att säkerställa vätsketillförseln. Vissa av metoder som presenteras här anväds endast inom intensivvården.
Vanligare åtgärder som utförs på nyfödda
De vanligaste vårdåtgärderna som utförs på nyfödda som vårdas på sjukhus är insättning av en venkateter och näsmagslang.
Ett barn på intensivvården behöver vanligtvis en näsmagslang genom vilken hen får mjölk och mängden och kvaliteten på maginnehållet följs upp.
Venkanylen förs in i en ven som är synlig under huden på en extremitet eller på huvudet. En artärkateter förs in i en artär i handleden eller vristen.
Venkanyler används för att ge vätsketerapi och medicinering. Artärkanylen används för att ta blodprover och kontinuerligt mäta blodtrycket.
Under de första levnadsdagarna är naveln fortfarande tillräckligt ny för att venerna ska vara tillräckligt öppna för att en tunn kateter ska kunna föras in för vätsketerapi och läkemedelsbehandling.
Navelkatetern brukar inte användas särskilt länge.
Om barnets egen andning inte är tillräcklig trots den behandling och det stöd som hittills getts, eller om en komplikation som till exempel pneumothorax har uppstått, sätts ett plaströr, ett så kallat intubationsrör, in i barnets luftstrupe för att ge respiratorvård.
Intubationen utförs på avdelningen under kortvarig narkos, under vilken röret förs in mellan stämbanden antingen genom näsan eller genom munnen. Rörets rätta djup kontrolleras med en röntgenbild.
Om barnet har konstaterats ha pneumothorax eller en betydande vätskeansamling i lungsäcken sätts ett rör (drän) eller en kateter in sterilt mellan revbenen för att suga ut luften/vätskan. Pleuradränen lämnas vanligen på plats för att suga tills utsöndringen har upphört.
Ingreppet utförs sterilt. Området bedövas och barnet får intravenös smärtstillande medicinering före ingreppet.
En ascitesdrän sätts in i bukhålan om en betydande ansamling överloppsvätska konstateras.
Om barnet misstänks ha till exempel en infektion i centrala nervsystemet undersöks ryggmärgsvätskan, det vill sägä likvor. Provet tas genom lumbalpunktion, där en tunn nål förs in mellan ryggkotornas taggutskott i spinalområdet. Vätskan droppar från nålen under eget tryck ner i provbehållaren.
Näsmagslang
Ett barn på intensivvården behöver vanligtvis en näsmagslang genom vilken hen får mjölk och mängden och kvaliteten på maginnehållet följs upp.
Insättning av kanyl
Venkanylen förs in i en ven som är synlig under huden på en extremitet eller på huvudet. En artärkateter förs in i en artär i handleden eller vristen.
Venkanyler används för att ge vätsketerapi och medicinering. Artärkanylen används för att ta blodprover och kontinuerligt mäta blodtrycket.
Navelvägar
Under de första levnadsdagarna är naveln fortfarande tillräckligt ny för att venerna ska vara tillräckligt öppna för att en tunn kateter ska kunna föras in för vätsketerapi och läkemedelsbehandling.
Navelkatetern brukar inte användas särskilt länge.
Intubation
Om barnets egen andning inte är tillräcklig trots den behandling och det stöd som hittills getts, eller om en komplikation som till exempel pneumothorax har uppstått, sätts ett plaströr, ett så kallat intubationsrör, in i barnets luftstrupe för att ge respiratorvård.
Intubationen utförs på avdelningen under kortvarig narkos, under vilken röret förs in mellan stämbanden antingen genom näsan eller genom munnen. Rörets rätta djup kontrolleras med en röntgenbild.
Pleura- eller ascitesdrän
Om barnet har konstaterats ha pneumothorax eller en betydande vätskeansamling i lungsäcken sätts ett rör (drän) eller en kateter in sterilt mellan revbenen för att suga ut luften/vätskan. Pleuradränen lämnas vanligen på plats för att suga tills utsöndringen har upphört.
Ingreppet utförs sterilt. Området bedövas och barnet får intravenös smärtstillande medicinering före ingreppet.
En ascitesdrän sätts in i bukhålan om en betydande ansamling överloppsvätska konstateras.
Ryggmärgsvätskeprov, det vill säga likvorprov
Om barnet misstänks ha till exempel en infektion i centrala nervsystemet undersöks ryggmärgsvätskan, det vill sägä likvor. Provet tas genom lumbalpunktion, där en tunn nål förs in mellan ryggkotornas taggutskott i spinalområdet. Vätskan droppar från nålen under eget tryck ner i provbehållaren.