Om man hemma, på daghemmet eller i skolan börjar misstänka ett autismspektrumtillstånd, är det bra att föräldrarna tar upp frågan på rådgivningen eller med skolhälsovården.
Enligt God medicinsk praxis- rekommendationen ska stödåtgärder och nödvändig anpassning av miljön inledas genast när det uppstår misstanke om, eller oro för autismspektrumtillstånd. I lindriga fall räcker det med en bedömning och stödåtgärder inom primärvården. Vid behov kan läkaren, utifrån bedömningarna, skriva en remiss för vidare utredningar.
Bedömning av svårare autismspektrumtillstånd
Svårare autismspektrumtillstånd bedöms i multiprofessionella team inom den specialiserade sjukvården.
Beroende på ort, barnets ålder och utvecklingsnivå görs bedömningen av antingen en barnneurologisk eller barnpsykiatrisk arbetsgrupp. Utredningen omfattar en läkarundersökning och ändamålsenliga observationer, utvärderingar och intervjuer. I utredningen kan även talterapeuter, ergoterapeuter, neuropsykologer och sjukskötare delta.
Barnneurologen planerar individuellt de undersökningar som behövs för att utreda orsaken. Laboratorieundersökningar, såsom blod- eller urinprov, behövs till exempel om man misstänker eller vill utesluta vissa ärftliga sjukdomar eller syndrom. Ibland behövs EEG -undersökning för att undersöka hjärnans elektriska aktivitet, eller magnetundersökning (MRI) för att undersöka hjärnans struktur.
Olika yrkesgrupper bedömer barnets utveckling och funktionsförmåga med sina egna metoder. Specifika metoder för bedömning av autismspektrumtillstånd är bland annat ADI-R, ADOS-2 och CARS.