Autismspektrumdragen och deras svårighetsgrad varierar individuellt. Man talar om autismspektrumtillstånd när dragen orsakar betydande nedsättningar i barnets funktionsförmåga.
Bakomliggande orsaker kan vara olika faktorer som påverkar hjärnans funktion. Ärftliga faktorer har en central betydelse, men det finns också andra riskfaktorer som ökar risken för autismspektrumtillstånd.
Autismspektrumtillstånd förekommer hos 1-2 procent av befolkningen. Hos pojkar är autismspektrumtillstånd 3-4 gånger vanligare än hos flickor.
Svårare autismspektrumtillstånd börjar man oftast misstänka då barnet är cirka 1,5-2 år gammalt. Hos en del barn sker det i detta skede en tillbakagång i interaktion och kommunikation.
Lindrigt autismspektrumtillstånd diagnostiseras ofta först vid skolstarten, det vill säga hos barn i cirka 7-9 -års åldern. Ibland framträder symtomen tydligare först senare, när kraven på social interaktion ökar. Sekundära diagnoser och tilläggsdiagnoser är ganska vanliga. Exempel på sådana är intellektuell funktionsnedsättning, epilepsi och psykiatriska störningar.
Det finns ingen botande behandling för autismspektrumtillstånd, men med rehabiliterande metoder kan man hjälpa på många sätt. Målet är en fungerande vardag och särskilt att stöda ömsesidig kommunikation och självständighet. Vissa symtom och tilläggssymtom kan vid behov behandlas med läkemedel, särskilt hos äldre barn.
Den ICD-10 -diagnosklassificering som används i Finland kommer att ändras under de närmaste åren, varvid till exempel diagnoserna autism och Aspergers syndrom försvinner och den gemensamma diagnosen blir autismspektrumtillstånd.