Humant papillomvirus finns mycket allmänt på människans hud och slemhinnor. Det finns över hundra olika kända underarter av viruset. Virusen är mikroskopiskt små och smittar från minsta skråma i huden. Cirka 80 procent av alla människor får HPV-smitta under sitt liv, men hos merparten läker infektionen som den orsakar med hjälp av immunförsvaret inom några år utan att någon behandling behövs. Rökning gör att den naturliga läkningsprocessen av HPV-infektion och cell- och vävnadsförändringar som den orsakar blir långsammare, och då håller infektionen i sig längre och sannolikheten för vävnadsförändringar ökar.
Vissa HPV-typer orsakar vårtor till exempel i händerna och under fötterna. På könsorganens slemhinnor och hud förekommer cirka 40 olika HPV-typer, av vilka vissa är ofarliga. Dessa så kallade lågriskvirus kan orsaka vårtor som kan urskiljas med blotta ögat, dvs. kondylom, på könsorganen hos båda könen. Fastän kondylomen kan vara kosmetiskt störande, är de ofarliga med tanke på hälsan. Däremot kan så kallade högriskvirus vid en utdragen infektion orsaka förstadium till cancer och därmed skapa en grund för uppkomsten av cancer. Högriskvirus är till exempel typerna 16 och 18.
Hos kvinnor orsakar HPV-infektion en större risk, eftersom det i livmoderhalsen finns ett specifikt område där viruset lätt kan tränga in. Fastän den mest typiska platsen för vävnadsförändringar orsakade av viruset är livmoderhalsen, förekommer förändringar också i slidan och på de yttre könsorganens slemhinnor. Uppskattningsvis utvecklar dock bara 10–20 procent av kvinnorna som har en kronisk infektion orsakad av HP-högriskvirus någon form av förstadium under sitt liv.
Män har en större risk att smittas av en HPV-positiv partner, eftersom största delen av männens könsorgan är hud, medan kvinnornas könsorgan till största delen består av slemhinna. Män screenas inte rutinmässigt för HPV-smitta, så fastän ens partner är HPV-positiv är det ingen orsak att låta undersöka sig.
HPV och infektionen som det orsakar är inte i sig cancer eller förstadium till cancer, men det är den största enskilda riskfaktorn för utveckling av livmoderhalscancer. Utan HPV-smitta uppstår inte cellförändringar i livmoderhalsen.
Viruset smittar vid nära hud- och speciellt slemhinnekontakt och det vanligaste är att smitta överförs vid sexuellt umgänge. Smitta från bastulav eller wc har inte beskrivits. Viruset smittar inte heller via blod eller andra sekret. HPV förekommer mest i tonåren och därefter minskar förekomsten med åldern.
Man kan ha fått HPV-smitta nyligen, för flera månader, eller till och med flera år sedan – det är omöjligt att fastställa exakt tidpunkt. Det är okänt hur länge viruset kan ligga vilande i kroppen. Därför betyder exempelvis ett färskt cellförändringsfynd hos en kvinna som lever i ett långt förhållande inte att partnern skulle ha varit otrogen.
Föregående sidaNästa sida