Behandlingsformer och prognos vid lungcancer

Den primära behandlingen av icke-småcellig lungcancer är en operation, om sjukdomen är lokal. Mindre än en fjärdedel av patienterna är lämpliga för kirurgisk behandling på grund av deras sjukdomstillstånd och allmänna hälsotillstånd. När man bedömer möjligheten till kirurgisk behandling tar man inte bara hänsyn till sjukdomens spridning, utan även till bland annat patientens lungfunktion och eventuella andra sjukdomar som kan utgöra ett hinder för kirurgisk behandling. Kirurgisk behandling kan också kombineras med läkemedelsbehandling, strålbehandling eller båda.

Om kirurgisk behandling inte är ett alternativ bedömer man möjligheten till strålbehandling, läkemedelsbehandling eller båda. Icke-småcellig lungcancer kan behandlas med cellgift, cancerläkemedel som riktar in sig mot molekylärbiologiska mutationer samt immunologiska läkemedel. Vissa läkemedel administreras på sjukhus, medan andra kan tas via munnen.

Effekterna av cancerläkemedlen är även i bästa fall endast delvis riktade och påverkar därför ofta även friska celler. De flesta cellgifter påverkar celler som delar sig snabbt, vilket innebär att friska vävnader, som benmärgen och munnens slemhinnor som innehåller den här typen av celler, påverkas mest av biverkningarna. Många cellgifter har flera olika verkningsmekanismer, vilket orsakar fler biverkningar. Vanliga biverkningar av cytostatikabehandling är bland annat skador på munnens slemhinna, diarré och håravfall. Antalet biverkningar och deras svårighetsgrad varierar från person till person och är oftast reversibla, dvs. de lindras om man gör ett uppehåll i behandlingen.

Målinriktade cancerläkemedel verkar på viktiga platser i cancerceller som är viktiga för cancertillväxten och mottagliga för läkemedelsbehandling. Så kallade målsökande läkemedel används endast på en liten del av lungcancerpatienterna, eftersom inte alla cancerformer uppvisar cellförändringar som reagerar på målinriktad läkemedelsbehandling, och dessa medicineringar då inte är till någon nytta för patienten. Utslag och tarmsymptom är exempel på vanliga biverkningar.

Nya immunologiska cancerbehandlingar, så kallade immunkontrollpunktshämmare, baseras på deras förmåga att aktivera T-celler (en undergrupp av vita blodkroppar) i kroppens försvarssystem, vilket kan göra att tumörcellerna förstörs genom dem. Biverkningarna av immunologiska läkemedel baseras på samma mekanism som behandlingarnas effekt. T-cellerna kan också rikta sina förstärkta effekter mot friska vävnader i kroppen. De vanligaste biverkningarna är utslag och inflammation i tarmarna och levern.

Strålbehandling kan ges i flera olika stadier av sjukdomen. Vid en lokalt spridd sjukdom kan man behandla med selektiv strålbehandling eller en kombination av strålbehandling och cytostatikabehandling, så kallad radiokemoterapi, om sjukdomen inte går att operera. Vid spridd sjukdom kan man använda strålbehandling för att lindra lokala symtom, till exempel andnöd, vilket kallas för palliativ vård.

Småcellig lungcancer är en sjukdom med biologiska egenskaper som bildar metastaser i ett tidigt skede och som därför mycket sällan kan behandlas kirurgiskt. När man överväger kirurgisk behandling kan inte bara sjukdomens spridning, utan även patientens dåliga allmäntillstånd förhindra kirurgisk behandling.

Behandlingen av småcellig lungcancer baseras på cytostatikabehandling. För närvarande finns det inga bevis för att immunologiska eller målinriktade läkemedel är till nytta för patienter med småcellig lungcancer.

Kemoradioterapi, dvs. kombinerad strålbehandling och cytostatikabehandling, kan ge långvarig terapirespons vid ett begränsat sjukdomstillstånd, så om patientens allmäntillstånd tillåter det är det den primära behandlingen för patienter med småcellig lungcancer. Strålbehandling kan också ges efter en cytostatikabehandling som en så kallad kompletterande behandling eller monoterapi, dvs. utan läkemedelsbehandling, i syfte att minska de lokala symtom som orsakas av cancertumören.