Behandlingen av en sjukdom som spridit sig beror på patientens allmänna hälsotillstånd och symtom, övriga sjukdomar och om patienten tidigare har genomgått cytostatikabehandling.
Ofta är det inte möjligt att bota en sjukdom som spritt sig. Den enda möjligheten att tillfriskna är en sällsynt situation där lungmetastaserna kan opereras och inte återkommer under uppföljningen.
Nedan beskrivs behandlingsalternativen för en sjukdom som spritt sig. Dessutom finns det sällsynta subtyper av sarkom för vilka det finns flera olika behandlingar, om vilka patienterna bäst får information av sin behandlande onkolog.
Dessa kan endast användas om IA-cytostatikabehandling inte har använts tidigare. Olaratumab är en biologisk antikropp som riktar sig mot en trombocythärledd tillväxtfaktor som ofta konstateras i sarkomceller. Läkemedlet ges två gånger med en veckas mellanrum, följt av en två veckors paus. Adriamycin ges alltid i början av behandlingsperioden.
Olaratumab ökar biverkningarna av behandlingen, vilket innebär att det hos patienterna oftare konstateras ett lågt antal vita blodkroppar, slemhinneproblem, illamående, kräkningar och diarré, men förekomsten av inflammationer i lågcellsfasen är densamma som med enbart adriamycin. Dropprelaterade reaktioner kan också förekomma: blodtrycksfall, utslag eller andnöd är möjliga trots att man har använt en förebyggande premedicinering.
Efter att 6–8 cykler av kombinationsbehandling har getts kommer patienter som har haft nytta av behandlingen att fortsätta med underhållsbehandling med enbart olaratumab så länge som läkemedlet fortsätter att ge nytta. I genomsnitt hålls sjukdomen under kontroll i ungefär sju månader.
Trabektedin används vid alla mjukdelssarkom, oftast som andra eller senare behandling. Vid myxoid liposarkom kan det också ges i första linjen, eftersom svaren i denna sjukdomsgrupp har varit särskilt goda. Läkemedlet ges som ett 24 timmars dropp var tredje vecka.
I genomsnitt hålls sjukdomen under kontroll i fyra månader, men vissa patienter har nytta av läkemedlet i en lång tid och sju procent av patienterna får läkemedlet över ett år i sträck. Behandlingen är alltså väl tolererad. Under de två första cyklerna kontrolleras levervärdena varje vecka, eftersom de kan stiga högt, men återgår vanligtvis till det normala innan nästa behandlingsperiod inleds. Håravfall brukar inte förekomma vid denna behandling och illamåendet är måttligt.
Denna kombination används i synnerhet för att behandla leiomyosarkom och odifferentierat pleomorft sarkom. Behandlingen ges i två delar med en veckas mellanrum, följt av en två veckors paus.
I genomsnitt hålls sjukdomen under kontroll i ungefär sex månader. Denna behandling orsakar håravfall, trötthet, muskelvärk samt stickningar och domningar i nerverna. Även om behandlingarna ofta omfattar användning av tillväxtfaktorer för vita blodkroppar är febriga inflammationer ganska vanliga i lågcellsfasen och trombocyterna kan också tillfälligt sjunka till nivåer som kräver transfusion. Av dessa skäl är det sällan möjligt att fortsätta behandlingen i mer än sex cykler.
Eribulin kan användas för att behandla liposarkom. Det ges två gånger i veckan som ett kort intravenöst dropp, följt av en två veckors paus. Eribulin är ett syntetiskt preparat av halichondrin-B, ett protein från en svamp som påträffas i havet. I genomsnitt hålls sjukdomen under kontroll i knappt tre månader. De vanligaste biverkningarna är håravfall, illamående samt stickningar och domningar i händer och fötter. Blodstatus kan också försämras och inflammationer i samband med det låga antalet vita blodkroppar är möjliga.
Pazopanib är en tyrosinkinashämmare som tas som två tabletter dagligen som en kontinuerlig medicinering. Dess användning rekommenderas inte vid liposarkom. Om läkemedlet orsakar allvarliga biverkningar kan dosen minskas. I genomsnitt håller pazopanib sjukdomen under kontroll i ungefär fem månader. I genomsnitt tolereras läkemedlet ganska bra, men det kan också ha många biverkningar. Typiska symtom är diarré, utslag, hudrodnad och hudsprickor på händer och fötter, utmattning, förhöjt blodtryck, förhöjda levervärden och förändring av hårfärgen till ljusgrå.
Dessa kan endast användas om IA-cytostatikabehandling inte har använts tidigare. Olaratumab är en biologisk antikropp som riktar sig mot en trombocythärledd tillväxtfaktor som ofta konstateras i sarkomceller. Läkemedlet ges två gånger med en veckas mellanrum, följt av en två veckors paus. Adriamycin ges alltid i början av behandlingsperioden.
Olaratumab ökar biverkningarna av behandlingen, vilket innebär att det hos patienterna oftare konstateras ett lågt antal vita blodkroppar, slemhinneproblem, illamående, kräkningar och diarré, men förekomsten av inflammationer i lågcellsfasen är densamma som med enbart adriamycin. Dropprelaterade reaktioner kan också förekomma: blodtrycksfall, utslag eller andnöd är möjliga trots att man har använt en förebyggande premedicinering.
Efter att 6–8 cykler av kombinationsbehandling har getts kommer patienter som har haft nytta av behandlingen att fortsätta med underhållsbehandling med enbart olaratumab så länge som läkemedlet fortsätter att ge nytta. I genomsnitt hålls sjukdomen under kontroll i ungefär sju månader.
Trabektedin används vid alla mjukdelssarkom, oftast som andra eller senare behandling. Vid myxoid liposarkom kan det också ges i första linjen, eftersom svaren i denna sjukdomsgrupp har varit särskilt goda. Läkemedlet ges som ett 24 timmars dropp var tredje vecka.
I genomsnitt hålls sjukdomen under kontroll i fyra månader, men vissa patienter har nytta av läkemedlet i en lång tid och sju procent av patienterna får läkemedlet över ett år i sträck. Behandlingen är alltså väl tolererad. Under de två första cyklerna kontrolleras levervärdena varje vecka, eftersom de kan stiga högt, men återgår vanligtvis till det normala innan nästa behandlingsperiod inleds. Håravfall brukar inte förekomma vid denna behandling och illamåendet är måttligt.
Denna kombination används i synnerhet för att behandla leiomyosarkom och odifferentierat pleomorft sarkom. Behandlingen ges i två delar med en veckas mellanrum, följt av en två veckors paus.
I genomsnitt hålls sjukdomen under kontroll i ungefär sex månader. Denna behandling orsakar håravfall, trötthet, muskelvärk samt stickningar och domningar i nerverna. Även om behandlingarna ofta omfattar användning av tillväxtfaktorer för vita blodkroppar är febriga inflammationer ganska vanliga i lågcellsfasen och trombocyterna kan också tillfälligt sjunka till nivåer som kräver transfusion. Av dessa skäl är det sällan möjligt att fortsätta behandlingen i mer än sex cykler.
Eribulin kan användas för att behandla liposarkom. Det ges två gånger i veckan som ett kort intravenöst dropp, följt av en två veckors paus. Eribulin är ett syntetiskt preparat av halichondrin-B, ett protein från en svamp som påträffas i havet. I genomsnitt hålls sjukdomen under kontroll i knappt tre månader. De vanligaste biverkningarna är håravfall, illamående samt stickningar och domningar i händer och fötter. Blodstatus kan också försämras och inflammationer i samband med det låga antalet vita blodkroppar är möjliga.
Pazopanib är en tyrosinkinashämmare som tas som två tabletter dagligen som en kontinuerlig medicinering. Dess användning rekommenderas inte vid liposarkom. Om läkemedlet orsakar allvarliga biverkningar kan dosen minskas. I genomsnitt håller pazopanib sjukdomen under kontroll i ungefär fem månader. I genomsnitt tolereras läkemedlet ganska bra, men det kan också ha många biverkningar. Typiska symtom är diarré, utslag, hudrodnad och hudsprickor på händer och fötter, utmattning, förhöjt blodtryck, förhöjda levervärden och förändring av hårfärgen till ljusgrå.
Uppdaterad 6.10.2022
