Follikulärt lymfom är den näst vanligaste typen av lymfom och drabbar oftast personer i 60-årsåldern. Sjukdomen är vanligtvis redan utspridd när diagnosen ställs. Sjukdomen är långsamt växande, och många patienter har haft förstorade lymfkörtlar redan i flera år före diagnosen. Typiska förekomstställen är
lymfkörtlar
blodet
benmärgen och
mjälten,
men sjukdomen kan också förekomma i andra inre organ eller i skelettet.
Hos en liten andel av patienterna är sjukdomen lokaliserad och då är det möjligt att man kan uppnå till och med bestående tillfrisknande med strålbehandling. Utspritt follikulärt lymfom är känsligt för många behandlingar, men återkommer nästan alltid efter konventionella behandlingar. Därför betraktas det också som en kronisk, obotlig sjukdom.
Prognosen för sjukdomen bedöms med så kallade FLIPI-poäng, där
0–1 poäng innebär en god prognosgrupp
2 en medelriskgrupp och
3 eller högre en högrisksjukdom.
Tack vare utvecklingen av behandlingarna verkar det dock som att allt fler människor med sjukdomen kan ha en normal livscykel med den. Till skillnad från de flesta andra cancerformer är tidig inledning av behandling inte till nytta vid follikulärt lymfom. En asymtomatisk patient med en lindrig sjukdom kan således följas upp även utan behandlingar för att spara patientens kropp från de skadliga effekterna av behandlingarna. Ibland minskar sjukdomsförändringarna också av sig själva (spontan remission). För de flesta patienter i denna grupp kan behandlingsstarten fördröjas med månader till år, för ett litet antal av patienter till och med upp till tio år.
När behandling behövs finns det flera behandlingsalternativ. Det lindrigaste alternativet är att enbart administrera antikroppsbehandling, vilket ger minimala biverkningar. Även med denna behandling hålls sjukdomen under kontroll hos en del av patienterna i flera år. I genomsnitt är dock nyttan kortare jämfört med kombinationen av antikroppsbehandling och cytostatika. Vid en något intensivare behandling kombineras antikroppsbehandling med tablettbehandling med det immunförsvarsstärkande läkemedlet lenalidomid (R2-behandling). De vanligaste kombinationerna av antikroppar och cytostatika är R-CHOP- eller R-bendamustin-behandlingar. Med dessa behandlingar minskar eller elimineras sjukdomstransformationer hos så gott som alla patienter och behandlingens effekt varar i genomsnitt i 5–7 år.
Även om effekten av behandlingar med enbart antikroppar i genomsnitt är kortare än effekten av kombinationen av antikroppsbehandling och cytostatika är fördelen med detta alternativ att nackdelarna med cytostatikabehandlingar kan skjutas upp.
Efter behandlingen kan patienten också underhållsbehandlas med rituximab genom att ge patienten en antikroppsinfusion/-injektion varannan månad under två år efter den egentliga behandlingen. Behandlingen förlänger tiden till första återfallet men ökar inte livstiden och minskar sannolikt i viss mån effekten av efterföljande behandlingar.
Vid återkommande follikulärt lymfom brukar sjukdomen i regel fortfarande svara bra på behandlingarna och prognosen är god. Undantag utgörs av de patienter vars sjukdom återkommer under de två första åren och för dem rekommenderas en mer effektiv behandling. Ett alternativ är stamcellstransplantation med egna celler. Troligen kommer i framtiden, när de nationella myndigheterna har beviljat användningstillstånd, även bispecifika antikroppar samt CD19-antikroppen tafasitamab att bli nya behandlingsalternativ för dessa patienter. Follikulärt lymfom kan transformeras till ett mer aggressivt, i regel diffust B-cellslymfom samt ibland till Burkitts lymfom eller Hodgkins lymfom. En transformerad sjukdom har sämre prognos med lätta behandlingar och kräver intensifierad behandling.
