Cellgifter, eller cytostatika, är läkemedel som slår mot snabbt delande celler i både normala vävnader och cancertumörer och gör att de förnyas långsammare.
Eftersom cellgifter ofta bara påverkar ett visst skede av celldelningen använder man ofta en kombination av olika läkemedel som påverkar olika skeden. Exempel på sådana kombinationer vid behandling av lymfom är
ABVD och
CHOP.
Ibland ger man cellgifter i kombination med ett biologiskt läkemedel, till exempel en antikropp.
Behandlingen väljs enligt typ av lymfom och sjukdomens spridning. Patientens övriga sjukdomar och ålder kan också påverka valet av behandling. Största delen av cytostatikabehandlingar vid lymfom kan administreras polikliniskt, vilket innebär att patienten inte behöver stanna på sjukhuset över natten.
Läkemedlen ges oftast via intravenöst dropp. Då sätter sjukskötaren in en kanyl vanligtvis på baksidan av handen eller i underarmen. Vissa cellgifter kan orsaka allvarliga vävnadsskador om de hamnar utanför venen, så det är viktigt att följa sjukskötarens instruktioner under behandlingen och omedelbart meddela om man känner sveda eller smärta vid droppstället.
Behandlingarna tar några timmar. Mellan behandlingarna kan man leva ett så normalt liv som man orkar. Efter behandlingen får patienten instruktioner om stödläkemedel som ska tas oralt och som läkaren har skrivit ordinationer på. Behandlingen kan även innefatta cellgifter som tas oralt.
Tveka inte att kontakta vårdpersonalen om du har frågor om läkemedelsbehandlingen.
Biverkningarna av cytostatikabehandling är mycket individuella. De vanligaste biverkningarna är
illamående
håravfall
trötthet
och negativa effekter på blodvärden och matsmältningskanalen.
Numera kan man lindra illamående, en välkänd och svår biverkning, med effektiva läkemedel. Däremot kan du få dålig aptit på grund av illamående, ändrat smaksinne och oregelbunden tarmfunktion. Det är viktigt att äta något; det går ofta bättre att äta små måltider ofta än att äta färre stora måltider.
Håravfall är en synlig, men ofarlig biverkning. Patienten får en betalningsförbindelse för en peruk om hen vill. Håret växer tillbaka efter behandlingen.
Under behandlingen kan benmärgens funktion bli långsammare, vilket gör att hemoglobinet sjunker och antalet blodplättar som deltar i blodets koagulering minskar. Vid de tuffaste cytostatikabehandlingarna kan man behöva blodtransfusioner.
Antalet friska vita blodkroppar, försvarsceller, minskar också. Därför finns det en risk att patienten kan utveckla allvarliga bakteriella infektioner. Orsaken till infektionen går ofta att hitta i den egna normala bakteriestammen, så risken att få en infektion försvinner inte av att man isolerar sig hemma. För det övriga välbefinnandet är det viktigt att man träffar sina friska vänner och rör sig utomhus så mycket man orkar. Om patienten får över 38 graders feber ska hen uppsöka sjukhusjouren eftersom det kan vara fråga om en infektion i den så kallade lågcellsfasen.
Vårdpersonalen hjälper patienten att klara av behandlingen med så lindriga biverkningar som möjligt. Det är viktigt att rapportera alla symtom så att rätt behandling kan riktas mot dem.
För vissa undertyper av lymfom kan man använda en högdosbehandling med cytostatika, så kallad intensivbehandling, antingen i ett tidigt skede av sjukdomen eller vid återfall. Denna behandling kan komma i fråga om lymfomet initialt har svarat bra på cytostatikabehandling med standarddoser.
Högdosbehandlingen är så tuff mot benmärgen att den normala produktionen av blodkroppar inte längre kan återupptas efter den. Därför skördar man en del av stamcellerna från benmärgen före behandlingen och återför dem efter cytostatikabehandlingen. Cellerna skördas vanligtvis från blodcirkulationen efter en så kallad mobiliseringsbehandling.
Det tar flera dagar för de återförda stamcellerna att börja bilda blodkroppar. Under denna period behöver patienten blodtransfusioner, antibiotika och andra stödbehandlingar. Högdosbehandlingen medför en risk för allvarliga komplikationer, så därför väljer man noga ut patienterna för denna behandling.
Behandlingen väljs enligt typ av lymfom och sjukdomens spridning. Patientens övriga sjukdomar och ålder kan också påverka valet av behandling. Största delen av cytostatikabehandlingar vid lymfom kan administreras polikliniskt, vilket innebär att patienten inte behöver stanna på sjukhuset över natten.
Läkemedlen ges oftast via intravenöst dropp. Då sätter sjukskötaren in en kanyl vanligtvis på baksidan av handen eller i underarmen. Vissa cellgifter kan orsaka allvarliga vävnadsskador om de hamnar utanför venen, så det är viktigt att följa sjukskötarens instruktioner under behandlingen och omedelbart meddela om man känner sveda eller smärta vid droppstället.
Behandlingarna tar några timmar. Mellan behandlingarna kan man leva ett så normalt liv som man orkar. Efter behandlingen får patienten instruktioner om stödläkemedel som ska tas oralt och som läkaren har skrivit ordinationer på. Behandlingen kan även innefatta cellgifter som tas oralt.
Tveka inte att kontakta vårdpersonalen om du har frågor om läkemedelsbehandlingen.
Biverkningarna av cytostatikabehandling är mycket individuella. De vanligaste biverkningarna är
illamående
håravfall
trötthet
och negativa effekter på blodvärden och matsmältningskanalen.
Numera kan man lindra illamående, en välkänd och svår biverkning, med effektiva läkemedel. Däremot kan du få dålig aptit på grund av illamående, ändrat smaksinne och oregelbunden tarmfunktion. Det är viktigt att äta något; det går ofta bättre att äta små måltider ofta än att äta färre stora måltider.
Håravfall är en synlig, men ofarlig biverkning. Patienten får en betalningsförbindelse för en peruk om hen vill. Håret växer tillbaka efter behandlingen.
Under behandlingen kan benmärgens funktion bli långsammare, vilket gör att hemoglobinet sjunker och antalet blodplättar som deltar i blodets koagulering minskar. Vid de tuffaste cytostatikabehandlingarna kan man behöva blodtransfusioner.
Antalet friska vita blodkroppar, försvarsceller, minskar också. Därför finns det en risk att patienten kan utveckla allvarliga bakteriella infektioner. Orsaken till infektionen går ofta att hitta i den egna normala bakteriestammen, så risken att få en infektion försvinner inte av att man isolerar sig hemma. För det övriga välbefinnandet är det viktigt att man träffar sina friska vänner och rör sig utomhus så mycket man orkar. Om patienten får över 38 graders feber ska hen uppsöka sjukhusjouren eftersom det kan vara fråga om en infektion i den så kallade lågcellsfasen.
Vårdpersonalen hjälper patienten att klara av behandlingen med så lindriga biverkningar som möjligt. Det är viktigt att rapportera alla symtom så att rätt behandling kan riktas mot dem.
För vissa undertyper av lymfom kan man använda en högdosbehandling med cytostatika, så kallad intensivbehandling, antingen i ett tidigt skede av sjukdomen eller vid återfall. Denna behandling kan komma i fråga om lymfomet initialt har svarat bra på cytostatikabehandling med standarddoser.
Högdosbehandlingen är så tuff mot benmärgen att den normala produktionen av blodkroppar inte längre kan återupptas efter den. Därför skördar man en del av stamcellerna från benmärgen före behandlingen och återför dem efter cytostatikabehandlingen. Cellerna skördas vanligtvis från blodcirkulationen efter en så kallad mobiliseringsbehandling.
Det tar flera dagar för de återförda stamcellerna att börja bilda blodkroppar. Under denna period behöver patienten blodtransfusioner, antibiotika och andra stödbehandlingar. Högdosbehandlingen medför en risk för allvarliga komplikationer, så därför väljer man noga ut patienterna för denna behandling.
Uppdaterad 12.6.2026
