Behandling av spridd prostatacancer

Under läkarmottagningen går man igenom sjukdomens aktuella status och kartlägger patientens symtom, allmäntillstånd och eventuella underliggande sjukdomar som kan påverka behandlingen samt patientens önskemål. Behandlingsbeslutet fattas av den behandlande läkaren och patienten tillsammans. Patienten kan ta med sig en eller flera anhöriga till mottagningen.

Efter läkarmottagningen träffar patienten ofta också en sjukskötare vid polikliniken. Vid dessa möten ger man vid behov hormonella behandlingar (till exempel injektioner av LHRH-analoger) för att bromsa sjukdomen eller läkemedel avsedda för att stärka skelettet. Sjukskötaren vid polikliniken är också kontaktperson vid eventuella problem som kan uppstå mellan mottagningarna.

Förutom de bilddiagnostiska undersökningar som beskrivs nedan behöver man blodprov för att följa upp behandlingen. Antalet blodprov beror på vilken behandling man har valt. Med relativt enkla blodprov såsom blodstatus, PSA och alkaliskt fosfat (AFOS) kan man utreda terapiresponsen.

Metastaser från prostatacancer upptäcks vanligtvis med hjälp av en gammaundersökning av skelettet och en datortomografiundersökning av kroppen (DT). I särskilda fall behöver man göra en magnetundersökning (MRI) eller positronemissionstomografi (PET). PET-undersökningar behöver göras då konventionella bilddiagnostiska undersökningar inte visar sjukdomens spridning med tillräcklig noggrannhet.

De bilddiagnostiska undersökningarna spelar en viktig roll vid behandlingen av spridd prostatacancer. Sjukdomens spridning är avgörande för vilken behandling som kan vara mest effektiv. Bilddiagnostiska undersökningar kan också användas för att följa upp terapiresponsen vid varje behandling. En DT-undersökning av kroppen är den viktigaste undersökningen för att följa upp terapiresponsen, eftersom metastaser i skelettet, lymfkörtlarna och de inre organen vanligtvis syns bra på den och den är enkel att jämföra med tidigare undersökningar.

Den behandlande läkaren avgör om man behöver göra bilddiagnostiska undersökningar och hur ofta man behöver göra dem. Vid hormonell behandling av spridd sjukdom behöver man inte göra bilddiagnostiska undersökningar lika ofta, medan man behöver göra dem oftare, upp till var 2–4:e månad, när man överväger att byta till exempelvis cytostatikabehandling och under behandlingen.

• Vad undersöks med bilddiagnostik?

Hormonell behandling av avancerad prostatacancer baseras på att sänka nivån av manligt könshormon (testosteron) och blockera dess effekt. Testosteronnivån kan sänkas kirurgiskt genom att avlägsna testikelvävnad (orkidektomi) eller medicinskt med hormonläkemedel (s.k. LHRH-läkemedel). Hormonbehandling kan ges som injektioner med 1–6 månaders intervall eller som dagliga läkemedel i tablettform. Läkemedel som blockerar testosteronets effekt, såsom abirateron, enzalutamid, apalutamid och darolutamid, är också dagliga läkemedel som tas via munnen. Baserat på ett B-intyg utfärdat av läkare är alla dessa behandlingar särskilt ersättningsgilla av FPA för patienten. Läkemedelsinjektionerna kan ges på närmaste hälsocentral eller i särskilda fall på urologisk eller onkologisk poliklinik.

Vanliga biverkningar av hormonbehandling är svettningar, värmevallningar och minskad libido samt därmed relaterad erektionsstörning. Långvarig hormonbehandling minskar även muskelmassa och bentäthet samt ökar risken för hjärt- och kärlhändelser.

Cytostatikabehandling kan övervägas i ett tidigt skede av metastaserad sjukdom som en del av kombinationsbehandling för patienter som vid diagnos har en utbredd sjukdom eller till exempel inre organmetastaser. Det vanligaste cellgiftet i detta fall är docetaxel, som man ger i form av en intravenös infusion vanligtvis var 2–3:e vecka. Behandlingen är poliklinisk, vilket innebär att patienten kan åka hem cirka 1–2 timmar efter behandlingen.

Docetaxel kan orsaka diarré och lätt illamående, vilket kan lindras med läkemedelsbehandling. Trötthet, muskel- och ledvärk samt försämrat smaksinne är relativt vanliga biverkningar. Långvarig cytostatikabehandling orsakar trötthet, perifera nervskador (förlust av känsel i tår och fingrar), svullnad, nagelskador och muskelsvaghet. Cytostatikabehandling ökar risken för allvarliga infektioner avsevärt, så därför bör patienter som får feber (över 38 grader) under behandlingen omedelbart uppsöka sjukhusets akutmottagning. Patienterna får anvisningar om hur de söker sig till akutmottagningen när de inleder cytostatikabehandlingen eller vid den första behandlingen.

Cabazitaxel är en cytostatikabehandling som kan övervägas då patienten redan har behandlats med docetaxel. Det ges också vanligtvis som dropp med tre veckors mellanrum och är en väl tolererad poliklinisk behandling.

Strålbehandling är ett mycket effektivt sätt att lindra många symtom vid spridd prostatacancer. Strålbehandling kan användas för att lindra skelettsmärta (”smärtstrålbehandling”) eller till exempel symtom på urinrörsförträngning som orsakas av att prostatacancern växt lokalt, samt blod i urinen. Den vanligaste orsaken till strålbehandling vid spridd prostatacancer är dock att man vill behandla smärtsamma metastaser eller metastaser som trycker på nerverna i ryggmärgen. Till skillnad från radikal strålbehandling ger man vanligtvis symtomlindrande strålbehandling i serier om 1–10 behandlingar, alltså behandlingen varar 1–14 dagar. Strålbehandling kan också användas när sjukdomen har spridit sig endast till enstaka områden och man vill fördröja påbörjandet av läkemedelsbehandling för att undvika deras biverkningar. Strålbehandlingen görs alltid polikliniskt.

Radionuklidbehandling innebär att man behandlar patienten med en radioaktiv isotopförening (radionuklid). Behandlingarna ges i form av intravenösa injektioner, antingen som en engångsbehandling eller som en serie med flera injektioner med några veckors mellanrum. För närvarande är den vanligast använda radionukliden 177-lutetium (Lu-177), som kopplas till en PSMA-antikroppsmolekyl som söker sig till prostatacancerceller. På detta sätt träffar största delen av strålningen just cancercellerna. Andra radionuklider som används är 223-radium (Ra-223) och 153-samarium (Sm-153).

Behandlingen av spridd prostatacancer har de senaste åren gått framåt snabbt. Nya behandlingsformer och mediciner utvecklas hela tiden. Genom att delta i läkemedelsstudier kan en patient i bästa fall få en effektiv behandling som i annat fall skulle användas rutinmässigt först om några år. Det bästa sättet att få information om eventuella läkemedelsstudier är att vända sig till sin behandlande läkare eller till vårdenheternas webbplats.

När det inte finns några fler effektiva behandlingsformer för att bromsa spridd prostatacancer övergår man till symtomatisk behandling. Ofta kan man redan i detta skede lindra patientens symtom, vanligtvis smärta vid prostatacancer, mycket effektivt. De största sjukhusen har vanligtvis särskilda palliativa polikliniker där man kan behandla de svåraste cancersymptomen effektivt.

Palliativa huset byggdes för att stödja patienter med obotliga sjukdomar och deras familjer. I Palliativa huset hittar du också information om palliativ vård vid prostatacancer, allmänt om symtombehandling samt stöd.

• Palliativa huset