Hodgkins lymfom indelas histologiskt i två huvudtyper:
klassiskt Hodgkins lymfom och
nodulärt lymfocytdominerat (icke-klassiskt) Hodgkins lymfom.
Om Hodgkins lymfom
Hodgkins lymfom är det första lymfom som identifierats. Sjukdomen beskrevs av den engelska läkaren Thomas Hodgkin år 1832, långt före man ens kände till lymfcellernas existens och funktion. Sjukdomen uppkallades Hodgkins sjukdom efter upptäckaren. För att skilja den från andra lymfom som identifierades senare började man kalla de senare för non-Hodgkins lymfom.
Incidensen av klassiskt Hodgkins lymfom är i regel högst bland ungdomar och unga vuxna samt hos patienter över 60 år. Framför allt för unga vuxna är prognosen utmärkt. För unga vuxna är överlevnadstalet fem år efter diagnosen 98 procent. Äldre patienter löper större risk att dö av sin sjukdom, och deras sjukdom torde också avvika vad gäller dess biologi.
Sjukdomen uppstår oftast i bindvävsrummet mellan lungorna och i lymfkörtlarna på halsen, nyckelbensgroparna och armhålorna. Sjukdomen förekommer ibland även under diafragman samt orsakar förändringar i mjälten, de inre organen, benmärgen eller skelettet.
Klassiskt Hodgkins lymfom behandlas med cytostatika, antingen ensam eller i kombination med strålbehandling. Vid begränsad sjukdom (stadierna IA, IB och IIA) ges cytostatikabehandling i 2–4 månader varefter behandlingen kompletteras med strålbehandling. För att undvika sena biverkningar av strålbehandling kan man under vissa förutsättningar överväga en längre cytostatikabehandling utan strålbehandling.
Vid spridd sjukdom mäts risken för återfall med så kallade IPS-poäng där man beräknar en summa mellan 0 och 7 av de olika riskfaktorerna. Noll betyder den bästa prognosen och 7 den högsta riskkategorin. Spridd sjukdom (stadierna IIB, IIIA, IIIB, IVA och IVB) behandlas med cytostatika under cirka ett halvår. Ibland kan behandlingen behöva kompletteras med strålbehandling. Terapisvaret följs upp med DT- och PET-DT-undersökningar.
Vid sällsynta återkommande sjukdomar och sjukdomar som är motståndskraftiga mot konventionell behandling påbörjar man först en intensiv kombination av cytostatikabehandlingar. Om detta ger ett bra terapisvar följs behandlingen av en stamcellstransplantation med egna celler eller celler från en donator. Även vid återkommande sjukdom har stamcellstransplantationer potential att leda till bestående tillfrisknande.
Detta är en mer sällsynt undertyp av Hodgkins lymfom. Nodulärt lymfocytdominerat Hodgkins lymfom drabbar vanligtvis medelålders och unga män. Sjukdomens beteende skiljer sig från den klassiska formen och liknar mer indolent B-cellslymfom än klassiskt Hodgkins lymfom.
Sjukdomen kan behandlas med vissa behandlingar för indolent B-cellslymfom, till exempel en kombination av rituximab-bendamustin. För denna undertyp kan återfall ske till och med 10–20 år efter behandlingen. På samma sätt som indolent B-cellslymfom kan denna undertyp senare ändra form (transformeras) till exempel till diffust storcelligt B-cellslymfom. I dessa fall väljs behandlingarna enligt den transformerade typen av lymfom. Om transformation inte sker är sjukdomsprognosen utmärkt och trots tendensen till återfall är risken för dödsfall liten.
Klassiskt Hodgkins lymfom
Incidensen av klassiskt Hodgkins lymfom är i regel högst bland ungdomar och unga vuxna samt hos patienter över 60 år. Framför allt för unga vuxna är prognosen utmärkt. För unga vuxna är överlevnadstalet fem år efter diagnosen 98 procent. Äldre patienter löper större risk att dö av sin sjukdom, och deras sjukdom torde också avvika vad gäller dess biologi.
Sjukdomen uppstår oftast i bindvävsrummet mellan lungorna och i lymfkörtlarna på halsen, nyckelbensgroparna och armhålorna. Sjukdomen förekommer ibland även under diafragman samt orsakar förändringar i mjälten, de inre organen, benmärgen eller skelettet.
Behandling av klassiskt Hodgkins lymfom
Klassiskt Hodgkins lymfom behandlas med cytostatika, antingen ensam eller i kombination med strålbehandling. Vid begränsad sjukdom (stadierna IA, IB och IIA) ges cytostatikabehandling i 2–4 månader varefter behandlingen kompletteras med strålbehandling. För att undvika sena biverkningar av strålbehandling kan man under vissa förutsättningar överväga en längre cytostatikabehandling utan strålbehandling.
Vid spridd sjukdom mäts risken för återfall med så kallade IPS-poäng där man beräknar en summa mellan 0 och 7 av de olika riskfaktorerna. Noll betyder den bästa prognosen och 7 den högsta riskkategorin. Spridd sjukdom (stadierna IIB, IIIA, IIIB, IVA och IVB) behandlas med cytostatika under cirka ett halvår. Ibland kan behandlingen behöva kompletteras med strålbehandling. Terapisvaret följs upp med DT- och PET-DT-undersökningar.
Vid sällsynta återkommande sjukdomar och sjukdomar som är motståndskraftiga mot konventionell behandling påbörjar man först en intensiv kombination av cytostatikabehandlingar. Om detta ger ett bra terapisvar följs behandlingen av en stamcellstransplantation med egna celler eller celler från en donator. Även vid återkommande sjukdom har stamcellstransplantationer potential att leda till bestående tillfrisknande.
Icke-klassiskt, nodulärt lymfocytdominerat Hodgkins lymfom
Detta är en mer sällsynt undertyp av Hodgkins lymfom. Nodulärt lymfocytdominerat Hodgkins lymfom drabbar vanligtvis medelålders och unga män. Sjukdomens beteende skiljer sig från den klassiska formen och liknar mer indolent B-cellslymfom än klassiskt Hodgkins lymfom.
Sjukdomen kan behandlas med vissa behandlingar för indolent B-cellslymfom, till exempel en kombination av rituximab-bendamustin. För denna undertyp kan återfall ske till och med 10–20 år efter behandlingen. På samma sätt som indolent B-cellslymfom kan denna undertyp senare ändra form (transformeras) till exempel till diffust storcelligt B-cellslymfom. I dessa fall väljs behandlingarna enligt den transformerade typen av lymfom. Om transformation inte sker är sjukdomsprognosen utmärkt och trots tendensen till återfall är risken för dödsfall liten.
Uppdaterad 12.6.2026