| Spridd prostatacancer | Om prostatacancern har bildat metastaser talar man om spridd prostatacancer. De vanligaste platserna för metastaser hos prostatacancerpatienter är skelettet (80–90 procent av patienter med spridd cancer) och lymfkörtlarna (40–50 procent av patienter med spridd cancer). Metastaser i de inre organen, till exempel i levern eller lungorna, är mycket mer sällsynta (10–20 procent). Var metastaserna sitter avgör vilka symtom som sjukdomen eventuellt ger: till exempel orsakar metastaser i skelettet ofta skelettsmärta, medan metastaser i lymfkörtlarna kan blockera urinledarna. En stor del av de män som har spridd cancer har inga symtom som tyder på metastaser, utan sjukdomen konstateras vid bilddiagnostiska undersökningar som görs på grund av ett förhöjt PSA-värde. I HUCS-området ansvarar urologen och cancerläkaren tillsammans för behandlingen av spridd prostatacancer. Urologen ansvarar vanligtvis för behandlingen av patienten i ett tidigt skede av sjukdomen. Behandlingsansvaret överförs vanligtvis till en cancerläkare när man behöver cytostatikabehandling på grund av en omfattande sjukdomsmassa redan i ett tidigt skede av sjukdomen, när den traditionella hormonella behandlingen förlorar sin effekt eller när det krävs strålbehandling för att lindra symtom. Lokal praxis för ansvarsfördelningen mellan urologer och cancerläkare varierar avsevärt från sjukhus till sjukhus. Målet med behandlingen av spridd prostatacancer är att effektivt bromsa sjukdomen och på så sätt bevara en så god livskvalitet som möjligt samt att förlänga livslängden. Numera finns det flera effektiva behandlingar med olika verkningsmekanismer. Behandlingsbesluten fattas av den behandlande läkaren tillsammans med patienten. |
| Uppföljning av behandling av spridd prostatacancer | Patienten träffar en specialist eller en läkare under specialistutbildning med kunskap om området. Under läkarmottagningen går man igenom sjukdomens aktuella status och kartlägger patientens symtom, allmäntillstånd och eventuella underliggande sjukdomar som kan påverka behandlingen samt patientens önskemål. Behandlingsbeslutet fattas av den behandlande läkaren och patienten tillsammans. Patienten kan ta med sig en eller flera anhöriga till mottagningen. Efter läkarmottagningen träffar patienten ofta också en sjukskötare vid polikliniken, en så kallad prostatacancerskötare vid polikliniken för urologi och en uro-onkologisjukskötare vid polikliniken för cancersjukdomar. Vid dessa möten ger man vid behov hormonella behandlingar (till exempel injektioner av LHRH-analoger) för att bromsa sjukdomen eller läkemedel avsedda för att stärka skelettet. Sjukskötaren vid polikliniken är också kontaktperson vid eventuella problem som kan uppstå mellan mottagningarna. Förutom de bilddiagnostiska undersökningar som beskrivs nedan behöver man blodprov för att följa upp behandlingen. Antalet blodprov beror på vilken behandling man har valt. Med relativt enkla blodprov såsom blodstatus, PSA i plasma och alkaliskt fosfat (AFOS) kan man utreda terapiresponsen. |
| Bilddiagnostiska undersökningar | Metastaser från prostatacancer upptäcks vanligtvis med hjälp av en gammaundersökning av skelettet och en datortomografiundersökning av kroppen (DT). I särskilda fall behöver man göra en magnetundersökning (MRI) eller positronemissionstomografi (PET). När det gäller prostatacancer är gallium-68-märkt PSMA, fluor-18-märkt kolin och fluor-18-märkt Na-fluorid de lämpligaste metoderna för att upptäcka spridning av prostatacancer. PET-undersökningar behöver göras då konventionella bilddiagnostiska undersökningar inte visar sjukdomens spridning med tillräcklig noggrannhet. De bilddiagnostiska undersökningarna spelar en viktig roll vid behandlingen av spridd prostatacancer. Sjukdomens spridning är avgörande för vilken behandling som kan vara mest effektiv. Bilddiagnostiska undersökningar kan också användas för att följa upp terapiresponsen vid varje behandling. En DT-undersökning av kroppen är den viktigaste undersökningen för att följa upp terapiresponsen, eftersom metastaser i skelettet, lymfkörtlarna och de inre organen vanligtvis syns bra på den och den är enkel att jämföra med tidigare undersökningar. Den behandlande läkaren avgör om man behöver göra bilddiagnostiska undersökningar och hur ofta man behöver göra dem. Vid hormonell behandling av spridd sjukdom behöver man inte göra bilddiagnostiska undersökningar lika ofta, medan man behöver göra dem oftare, upp till var 2–4:e månad, när man överväger att byta till exempelvis cytostatikabehandling och under behandlingen. |
| Hormonell behandling | Behandlingen av spridd prostatacancer baseras på att man minskar nivån av manligt könshormon (testosteron) och blockerar dess effekt. Man kan sänka testosteronnivån kirurgiskt genom att ta bort testikelvävnad (orkiektomi) eller medicinskt med hjälp av så kallade LHRH-analoger. LHRH-analoger ges vanligtvis under huden i form av injektioner var 1–6:e månad. Mediciner som blockerar testosteronets effekt, som till exempel bikalutamid, tas dagligen via munnen. Alla dessa behandlingar är berättigade till specialersättning från FPA baserat på ett B-utlåtande från läkaren. Injektionerna kan ges på närmaste hälsocentral eller, i särskilda fall, på en poliklinik för urolog- eller cancersjukdomar. Vanliga biverkningar av hormonbehandlingen är svettningar, värmevallningar och impotens. Långvarig hormonbehandling minskar också muskelmassan och bentätheten. Antiandrogener (till exempel bikalutamid) kan också orsaka brösttillväxt och ömhet, vilket man kan förebygga genom att strålbehandla bröstet med en engångsdos. Under de senaste åren har nya hormonbehandlingar i tablettform, som abirateron och enzalutamid, blivit tillgängliga. Dessa dyra behandlingar var tidigare endast berättigade till specialersättning från FPA efter en cytostatikabehandling. Sedan början av 2018 kan man använda båda läkemedlen för att förstärka hormonbehandlingen redan innan en patient utan symtom eller med få symtom behöver cytostatikabehandling, även om till exempel PSA-mätningar visar att sjukdomen framskrider. Det innebär alltså att man nu kan beviljas specialersättning från FPA i ett tidigare skede. Biverkningarna av de här läkemedlen är i allmänhet mycket små jämfört med till exempel cytostatikabehandling. |
| Cytostatikabehandling | Cellgifts- eller cytostatikabehandling har traditionellt sett varit en behandlingsform som främst använts vid kastrationsresistent prostatacancer. Kastrationsresistent prostatacancer är ett tillstånd där den traditionella hormonella behandlingen har förlorat sin effekt. Det vanligaste cellgiftet i detta fall är docetaxel, som man ger i form av en intravenös infusion vanligtvis var 2–3:e vecka. Behandlingen är poliklinisk, vilket innebär att patienten kan åka hem cirka 1–2 timmar efter behandlingen. Behandling med docetaxel övervägs redan i början av sjukdomen som ett komplement till traditionell hormonell behandling, åtminstone för patienter med utbredd sjukdom i metastaseringsstadiet eller patienter med till exempel metastaser i inre organ. Docetaxel kan orsaka diarré och lätt illamående, vilket kan lindras med läkemedelsbehandling. Trötthet, muskel- och ledvärk samt försämrat smaksinne är relativt vanliga biverkningar. Långvarig cytostatikabehandling orsakar trötthet, perifera nervskador (förlust av känsel i tår och fingrar), svullnad, nagelskador och muskelsvaghet. Cytostatikabehandling ökar risken för allvarliga infektioner avsevärt, så därför bör patienter som får feber (över 38 grader) under behandlingen omedelbart uppsöka sjukhusets akutmottagning. Patienterna får anvisningar om hur de söker sig till akutmottagningen när de inleder cytostatikabehandlingen eller vid den första behandlingen. Cabazitaxel är en cytostatikabehandling som kan övervägas då patienten redan har behandlats med docetaxel. Det ges också vanligtvis som dropp med tre veckors mellanrum och är en väl tolererad poliklinisk behandling. |
| Strålbehandling och radionuklidbehandling | Strålbehandling är ett mycket effektivt sätt att lindra många symtom vid spridd prostatacancer. Strålbehandling kan användas för att lindra skelettsmärta (”smärtstrålbehandling”) eller till exempel symtom på urinrörsförträngning som orsakas av att prostatacancern växt lokalt, samt blod i urinen. Den vanligaste orsaken till strålbehandling vid spridd prostatacancer är dock att man vill behandla smärtsamma metastaser eller metastaser som trycker på nerverna i ryggmärgen. Till skillnad från radikal strålbehandling ger man vanligtvis symtomlindrande strålbehandling i serier om 1–10 behandlingar (fraktioner), dvs. inom 1–14 dagar. Från fall till fall kan man också planera en strålbehandlingsperiod på en månad. Man kan också använda strålbehandling när sjukdomen endast har spridit sig till isolerade områden och man vill fördröja starten av så kallad systemisk behandling av hela kroppen för att undvika biverkningar. Strålbehandlingen görs alltid polikliniskt. Radionuklidbehandling innebär att man behandlar patienten med en radioaktiv isotopförening (radionuklid). Behandlingarna ges i form av intravenösa injektioner, antingen som en engångsbehandling eller som en serie med flera injektioner. Vid prostatacancer använder man antingen 153-samariumbehandling (Sm-153) eller 223-radiumbehandling (Ra-223). Sm-153-behandlingen utförs vanligtvis som en engångsbehandling och är effektiv mot ett omfattande smärttillstånd. Nackdelen är ibland en långsamt läkande benmärgsdepression, som syns hos patienten i form av en sänkt nivå av hemoglobin eller vita blodkroppar och trombocyter. Ra-223-behandlingen är en nyare behandlingsform där patienterna får sex behandlingar var fjärde vecka. En behandling tar endast några minuter. Behandlingen utförs med en alfapartikelstrålare med kort räckvidd, som inte orsakar någon strålningsexponering för miljön och som har en ringa effekt på benmärgsfunktionen. Liksom Sm-153 ger Ra-223-behandling långvarig smärtlindring. Den har också visat sig förlänga den genomsnittliga överlevnaden. |
| Video: Strålbehandling | |
| Behandlingar i prövningsstadiet | Behandlingen av spridd prostatacancer har de senaste åren gått framåt snabbt. Nya behandlingsformer och mediciner utvecklas hela tiden. Genom att delta i läkemedelsstudier kan en patient i bästa fall få en effektiv behandling som i annat fall skulle användas rutinmässigt först om några år. Det bästa sättet att få information om eventuella läkemedelsstudier är att vända sig till sin behandlande läkare eller till vårdenheternas webbplats. |
| Symtomatisk behandling | När det inte finns några fler effektiva behandlingsformer för att bromsa spridd prostatacancer övergår man till symtomatisk behandling. Ofta kan man redan i detta skede lindra patientens symtom, vanligtvis smärta vid prostatacancer, mycket effektivt. De största sjukhusen har vanligtvis särskilda palliativa polikliniker där man kan behandla de svåraste cancersymptomen effektivt.
Palliativa huset byggdes för att stödja patienter med obotliga sjukdomar och deras familjer. |