Biologisk läkemedelsbehandling av lymfom

Antikroppar utgör en viktig del av kroppens försvarssystem genom att identifiera olika markörer, eller antigener, som är främmande för kroppen. När antikroppen fäster vid antigenerna på ytan av en cell som har infekterats till exempel av en bakterie eller ett virus, aktiveras övriga celler i försvarssystemet för att hjälpa till att bekämpa infektionen. Många cancerformer behandlas numera med konstgjorda antikroppar som identifierar en specifik antigen på cancercellens yta.

Antikropparna som används för att behandla lymfom framställs biotekniskt i däggdjurscellkulturer. Behandlingen kallas för immunterapi eftersom det medicinska namnet på antikroppen är immunglobulin. Man kan också använda antikroppar som adresslappar för att transportera ett cellgift eller en radioaktiv substans som är bunden till dem till cancervävnaden. På så sätt minskar man skadorna på friska celler.

Behandlingsformen väljs enligt typ av lymfom. Övriga sjukdomar och åldern kan också påverka valet av behandling.

Rituximab var den första antikroppen som blev allmänt tillgänglig för behandling av cancer. Det binder till CD20-antigenen på ytan av vissa typer av vita blodkroppar, så kallade B-lymfocyter, vilket leder till att cellen förstörs via försvarssystemets celler och/eller till självförstörelse.

Rituximab används allmänt som behandling av B-cellslymfom. Rituximab kan ges antingen ensamt, eller som monoterapi, i kombination med cytostatika, vilket då kallas för immunkemoterapi (länk till cytostatika) och/eller som underhållsbehandling. Behandlingen inleds alltid med ett intravenöst dropp. En sjukskötare administrerar behandlingen och följer noga patientens tillstånd under medicineringen. Premedicinering används före behandlingen för att förebygga eller minska eventuella biverkningar. Senare kan behandlingen ges också som en subkutan injektion i buken. Behandlingarna utförs oftast polikliniskt.

Rituximabbehandlingen tolereras i allmänhet väl. I samband med den första behandlingen med dropp kan man uppleva

• frossa

• muskeldarrningar och

• lätt feber.

Andra möjliga biverkningar i samband med dropp är klåda, rodnad och utslag på huden, huvudvärk, illamående, yrsel och blodtrycksfall. Antalet vita blodkroppar och blodplättar kan tillfälligt sjunka och risken för infektioner blir högre.

Det är viktigt att rapportera alla symtom till vårdpersonalen.

Obinutuzumab är en ny generation CD20-antikroppar som används för att behandla återfall vid vissa typer av indolenta B-cellslymfom, eller follikulärt lymfom, när rituximab har förlorat sin effekt. Obinutuzumab administreras som intravenöst dropp. Biverkningarna liknar dem av rituximab.

Ett immunokonjugat är en kombination av en antikropp och ett cellgift. Brentuximab vedotin är ett immunokonjugat där en antikropp känner igen CD30-antigenet och transporterar cellgiftet som är bundet till det till CD30-positiva lymfomceller.

Du kan behandlas med brentuximab vedotin om du har ett återfall i klassiskt Hodgkins lymfom eller anaplastiskt storcelligt lymfom. Behandlingen ges som ett 30-minuters intravenöst dropp var tredje vecka som monoterapi eller i kombination med cytostatikabehandling. De vanligaste biverkningarna är

• stickningar och domningar i händer och fötter

• förstoppning

• illamående

• trötthet

• temperaturhöjning och

• infektioner.

Vid radioimmunoterapi (RIT) fungerar antikroppen som en transportör som för strålningskällan till rätt ställe, lymfomcellen. Vid RIT förstörs lymfomcellen genom de immunologiska effekterna av antikroppen och isotopens strålningseffekt.

Det radioimmunokonjugat som används vid B-cellslymfom är en monoklonal antikropp, ibritumomab, som känner igen B-lymfocytens CD20-ytantigen. Ibritumomabituxetan ges som intravenöst dropp efter förbehandling med rituximab. De vanligaste biverkningarna av behandlingen är en tillfällig minskning av antalet vita blodkroppar, röda blodkroppar och blodplättar.

• Immunsvarsmodifierare är aktiva immunterapier mot cancer.

• De är antikroppar som blockerar de hämmande budskapen från vissa typer av vita blodkroppar, så kallade T-lymfocyter, i kroppens försvarssystem så att den svaga aktiveringen som utlöses av cancer kan släppas fri.

• Det leder till T-lymfocyternas maximala angrepp mot cancercellerna.

Kroppen börjar producera antikroppar när dess försvarssystem stöter på en fiende som ska förstöras. Antikropparnas uppgift är att markera denna fiende. Då identifierar kroppens egna system fienden och angriper den. När lymfom har utvecklats i kroppen har det redan lyckats lura kroppens försvarssystem så att det inte bildas några antikroppar mot lymfomet.

Antikroppar som identifierar cancer kan tillverkas industriellt med nuvarande tekniker. Dessa industriella antikroppar har lett till betydande framsteg i behandlingen av cancer. För närvarande används bland annat CD20-antikropparna rituximab och obinutuzumab som känner igen B-cellslymfom samt CD 52-antikroppen alemtuzumab som känner igen både B- och T-cellslymfom i behandlingen av lymfom. Dessa antikroppar kan också kombineras med cytostatika eller en radioisotop. Då hjälper antikroppen till att rikta behandlingen mer exakt mot cancercellen. Dylika kombinationspreparat är till exempel brentuximabvedotin som används vid för Hodgkins lymfom och anaplastiskt storcelligt lymfom och polatuzumabvedotin som används vid diffust storcelligt lymfom.

Antikroppsbehandlingar administreras antingen genom

• dropp eller som

• subkutana injektioner.

Den första injektionen kan förknippas med likadana reaktioner som vid droppbehandling, alltså

• frossa

• feber

• hudutslag och

• strävhet i halsen.

Dessa reaktioner kan i regel kontrolleras enkelt genom att justera dropphastigheten. Reaktionerna återkommer sällan vid följande administrationer av läkemedlet. Antikroppsbehandlingar orsakar i regel betydligt färre biverkningar än cytostatikabehandlingar. Rituximab ökar infektionskänsligheten något. Alemtuzumab förknippas med en betydligt högre risk för infektion. Under båda dessa behandlingar ger vaccinationer en blygsam effekt. Tack vare den ökade kunskapen om cancercellernas biologi förväntas läkemedelsbehandlingar som med allt större precision inriktar sig på cancerceller att komma ut på marknaden. Dessa läkemedel tas oftast i tablettform och har en bättre nytta/skada-profil än traditionella cytostatika. Exempel på denna läkemedelsgrupp är ibrutinib som används vid mantelcellslymfom och idelalisib som används vid follikulärt lymfom.

Tiotals olika nya molekyler för behandling av lymfom genomgår patientundersökningar som bäst. Fältet ändras alltså snabbt.