Myelodysplastiska syndrom

Myelodysplastiska syndrom är huvudsakligen sjukdomar som drabbar äldre personer, men de kan förekomma hos personer i alla åldrar. I de flesta fall är orsaken till sjukdomen okänd. Tidigare cytostatika- och strålbehandling samt vissa kemikalier är kända för att bidra till utvecklingen av myeloplastiska sjukdomar.

Hos vissa patienter upptäcks sjukdomen i ett tidigt skede medan patienten är symtomfri och blodprover som tagits av andra skäl visar en något avvikande blodstatus. När sjukdomen fortskrider är symtomen främst relaterade till anemi (trötthet, utmattning) och ökad risk för infektioner och blödningar.

En blodstatus med diff. (komplett blodbild) kan visa ett lågt antal av en eller flera cellinjer (blodvärde: HB, trombus, leuk). Det vanligaste är att antalet röda blodkroppar är lågt och att patientens hemoglobin (Hb) ligger under referensvärdena. Även andra cellvärden – vita blodkroppar (leukocyter) och trombocyter (trombocyter) – är ofta lägre än normalt.

Diagnosen baseras alltid på resultaten av benmärgsprover. Benmärgsprov tas på sjukhus, polikliniken eller vårdavdelningen. Man kan inte bekräfta diagnosen enbart på basis av blodprov.

Behandlingen och prognosen för MDS beror på sjukdomens undertyp. Patienterna får alltid en individuell behandlingsplan, vars detaljer diskuteras med den behandlande läkaren och sjukskötaren på polikliniken för hematologi.

MDS delas in i olika undertyper. På grundval av resultaten av benmärgs- och blodproverna fastställs prognosen och riskgruppen. Behandlingen och prognosen fastställs enligt dessa.