En diffus axonskada (på engelska
diffuse axonal injury, DAI) å andra sidan, är inte en följd av en direkt stöt, utan anses vara relaterad till att den interna strukturen i hjärnvävnaden brister på grund av en kraftig inbromsning eller acceleration. Uppkomsten av DAI förknippas vanligtvis med trafikolyckor och andra högenergiska skador, men mindre DAI-förändringar kan också uppstå vid lindriga hjärnskador. Hos spädbarn kan hjärnskador av DAI-typ uppstå till följd av skakningar eller annan misshandel.
Som namnet antyder är DAI en cellulär skada i hjärnan. De olika delarna och lagren i hjärnan har olika densitet och vikt. Hjärnhinnorna på hjärnans yta håller ihop hjärnan, men inuti hjärnan är strukturen ganska bräcklig och särskilt den vita substansen har en struktur som påminner om mjölkpudding. När hjärnan utsätts för en kraftig inbromsning uppstår interna rörelser mellan de olika delarna eftersom de tyngre strukturerna försöker fortsätta sin resa längre än de lättare. Den vita substansens banor som löper genom hjärnvävnaden sträcks ut och hjärncellernas cellmembran brister – särskilt vid gränsytorna mellan hjärnans vävnader med olika struktur, till exempel vid fästena mellan den gråa och vita hjärnsubstansen. Skadan drabbar särskilt hjärncellens axoner, som förbinder hjärncellerna med varandra. Om skadan är omfattande kan banorna och kopplingarna mellan olika områden i hjärnan brista och orsaka betydande skador.
DAI-förändringar ses oftast i hjärnans djupa strukturer, i hjärnstammen och hjärnbalken samt i gränsområdet mellan den gråa och vita hjärnsubstansen i hjärnhalvorna. Hjärnans djupstrukturer är livsviktiga för att reglera bland annat andningen, vakenhetstillståndet och medvetandegraden, och skador på dessa områden leder ofta till djup medvetslöshet och svåra funktionedsättningar.
Undersökning
Eftersom det är fråga om en skada på cellnivå upptäcks den ofta inte vid en datortomografi som görs omedelbart efter skadan. En DAI-skada misstänks dock vanligtvis om medvetandegraden förblir nedsatt utan någon annan uppenbar anledning. Skador på hjärncellerna orsakar små lokala mikroskopiska blödningar i hjärnvävnaden, och dessa mikroblödningar kan upptäckas med hjälp av riktade magnetundersökningar. Det finns fortfarande ingen direkt metod för att upptäcka skador på enskilda hjärnceller, utan även de mest exakta magnetundersökningarna kan urskilja blödningar som är några millimeter stora och svullnaden som dessa orsakar – men även på ett så litet område finns det tiotusentals hjärnceller.
Förändringar som syns vid magnetundersökningar kan också korrigeras med tiden, och en månad efter skadan syns kanske inte de minsta blödningarna längre. Det är dock inte känt om själva skadan på hjärncellerna korrigeras eller om det sker en ombildning i hjärnan och de övriga hjärncellerna tar över de skadade områdenas funktioner.