Djup hjärnstimulering (DBS) vid behandling av Parkinsons sjukdom

• Symtomen på Parkinsons sjukdom gör ditt liv mycket svårare och läkemedelsbehandlingen förbättrar inte din funktionsförmåga.
• Ditt hälsotillstånd och ditt mentala välbefinnande är, bortsett från Parkinsons sjukdom, måttliga eller goda. Om symtomen på Parkinsons sjukdom kan lindras har du förutsättningar och vilja att leva ett aktivt och meningsfullt liv.

Neurostimulering är en behandlingsform för en avancerad sjukdom. Det kräver hjärnkirurgi och följsamhet till behandlingen. De nationella riktlinjerna för God medicinsk praxis för behandling av Parkinsons sjukdom definierar vem som kan komma ifråga för neurostimulering.

• Parkinsons sjukdom bör vanligtvis ha varat i minst 5 år. I detta skede har personer med Parkinsons plus-syndrom diagnostiserats. Vid Parkinson plus-syndrom är neurostimulator inte till någon hjälp.
• Om patienten har svåra skakningar vid vila som inte reagerar på läkemedelsbehandling kan en neurostimulator övervägas redan tidigare.
• När behandlingen inleds bör patienterna förstå att det inte är en behandling för att bota Parkinsons sjukdom, utan för att lindra symtomen. Neurostimulatorn förhindrar inte att sjukdomen fortskrider.
• I regel sätts neurostimulatorer in på personer som är < 70 år, men åldersgränsen är inte absolut.
• Patientens somatiska hälsotillstånd måste i övrigt vara gott eller hyfsat så att operationen inte innebär en högre risk än normalt för patienten. Blodförtunnande medicinering kan vara ett hinder om den inte kan pausas under den tid som operationen pågår.
• Demens och allvarliga psykiatriska sjukdomar är kontraindikationer, eftersom de gör det svårt att använda enheten och anpassa sig till den. För att utesluta sjukdomar genomgår patienten en magnetundersökning av huvudet och en neuropsykologisk undersökning (antingen av den remitterande neurologen på det lokala sjukhuset eller i samband med ett avdelningsbesök).
• Symtomen på Parkinsons sjukdom borde svara på levodopa. Neurologen gör ett levodopa-test på patienten för att bekräfta detta. Innan ett behandlingsbeslut fattas görs ett levodopa-test för alla på avdelningen.

• Mer information om DBS-behandling fås från Förbundet för rörelsestörningssjukdomar
• Om du har en behandlande neurolog kan hen ge dig mer information. Neurostimulatorer sätts in endast på ett fåtal ställen i Finland och expertisen är koncentrerad till dessa centra. Om du och din läkare anser att du är lämplig för denna typ av behandling kommer din läkare att remittera dig till ett kompetenscentrum för djup hjärnstimulering. Du får mer information som hjälper dig att bättre bedöma din egen vilja att ta emot behandlingen, och samtidigt bedömer man huruvida du är lämplig för denna typ av behandling. Du kommer alltså inte att skickas för insättning av en neurostimulator, utan för en bedömning av om behandlingsformen är rätt för dig.

Under hjärnoperationen borrar en neurokirurg två små hål i skallen för att leda elektroderna till rätt plats på ett säkert sätt. Elektroderna skadar inte hjärnan. Förutom elektroderna sätter man under operationen in en pulsgenerator (batteri) under huden i bröstområdet. Denna strömkälla är ansluten med två subkutana ledningar till de elektroder som redan satts in. Hjärnområdena runt elektroderna stimuleras genom kontinuerlig elektrisk stimulering. Den elektriska stimuleringen kan påverkas med hjälp av en separat, extern, styrenhet genom att ändra inställningarna.

Operationen tar 5–7 timmar och utförs huvudsakligen under lokalbedövning medan du är vaken, och en liten del under allmänbedövning. Sjukhusvistelsen räcker vanligtvis 5–7 dagar. Åtgärden innebär justeringar, som vanligtvis utförs av neurologer på en neurologisk klinik. Dessa justeringsperioder äger rum genast efter operationen och vid 1 månad, 3 månader och 6 månader efter operationen.

Djup hjärnstimulering innebär att elektrisk ström tillförs till hjärnan från en pulsgenerator via elektroder. Läkaren justerar pulsernas varaktighet, spänning och frekvens beroende på symtomen. Antalet elektroder och deras lägen beror också på symtomen. Vid Parkinsons sjukdom är DBS-behandlingen inriktad på subtalamuskärnan (STN) och globus pallidus interna (GPi), som är de djupa delar av hjärnan där stimuleringen bearbetar de kretsar mellan hjärnbarken och basalganglierna som är centrala för sjukdomen.

Syftet med behandlingen är att hitta de ideala inställningar där stimuleringen lindrar de motoriska symtomen på Parkinsons sjukdom: skakningar, stelhet och styvhet i rörelserna, och jämnar ut de dagliga fluktuationerna i tillståndet. Det är också ofta möjligt att minska patientens levodopados under stimuleringsbehandlingen. Stimulatorn måste justeras flera gånger efter ingreppet för att hitta de optimala inställningarna.

Förutom de inställningar som görs av läkaren har patienten ett eget patientreglage, som gör det möjligt för hen att stoppa och starta behandlingen vid behov och även att göra ändringar inom sin kontroll, oftast för att öka eller minska strömmen. Patienten får lära sig att använda justeringsanordningen efter operationen. Patienterna är experter på sin egen sjukdom och deltar därför aktivt i utvärderingen av sin behandling.