Avvikande aktivitet i centrala nervsystemet i samband med en neurologisk sjukdom eller skada förbrukar hjärnans energidepåer. Dessa inkluderar inflammatoriska processer och störningar i hjärnans ämnesomsättning. Vid en plötslig hjärnskada, såsom stroke, försöker hjärnan reparera den skadade nervvävnaden, vilket också kräver energi.
En hjärnskada kan också direkt påverka det neurala nätverk som upprätthåller energinivån. Under den inledande fasen av behandlingen kan energinivån variera från djup medvetslöshet till hyperaktiv agitation. Sömnighet och att man snabbt blir trött är vanligt. Efter den akuta fasen blir de allmänna symtomen kopplade till energinivå och uppmärksamhet mer uttalade, varav de vanligaste är nedsatt observationsförmåga och nedsatt flexibilitet. Situationer med mycket stimulans kan kännas överväldigande.
På grund av den förändrade funktionsförmågan kräver aktiviteter som tidigare utfördes automatiskt en mer medveten ansträngning efter en hjärnskada. Detta ökar tröttheten, särskilt i början av återhämtningen.
Periodisk trötthet, tankemässig trötthet eller ”kognitiv trötthet” är symtom på vissa sjukdomar i centrala nervsystemet, t.ex. MS. Med detta avses en varierande förmåga att prestera effektivt i situationer som kräver god koncentration och aktiv bearbetning av information.
Affektiva störningar och utmattning
Belastning, trötthet och fluktuationer i energinivån kan bero på allvarliga affektiva störningar, såsom depression eller utbrändhet. Utbrändhet är ett tillstånd som utvecklas till följd av långvarig arbetsstress, vilket leder till en utarmning av kraftresurserna. Det kan också finnas betydande belastande faktorer på andra områden i livet som orsakar oro och ökar tröttheten. Ur hjärnfunktionens synvinkel är tillståndet reversibelt.
Ett allvarligt insjuknande kan i sig orsaka många känslomässiga reaktioner, som stress, sorg eller ångest. Att humöret sjunker kan påverka det allmänna välbefinnandet och vara en av grundorsakerna till trötthet.