I allmänhet för en allvarlig sjukdom, åtminstone till en början, familjemedlemmarna närmare varandra och stärker de känslomässiga banden inom familjen, vilket ger alla styrka och hjälper att hantera situationen. Å andra sidan är vetskapen om sjukdomen en chock som kan utlösa många slags, ibland dramatiska reaktioner till en början.
När diagnosen väl är ställd får många saker sin förklaring, ibland till och från flera år tillbaka. Att hitta orsakssamband, efterklokhet kan vara smärtsamt. Upptäckten av en hjärntumör är ofta en händelse som sker i flera steg, där man först tror att symtomen beror på vanligare orsaker. De närstående kan känna skuld för att de inte har kunnat söka hjälp från rätt ställe tidigare. Det kan också finnas en ilska över att symtom som patienten eller närstående tydligt har sett inte har tagits på tillräckligt stort allvar inom hälso- och sjukvården.
Plötsligt insjuknande
En hjärntumör kan också börja visa symtom plötsligt. Ett epileptiskt anfall eller huvudvärk och illamående kan uppkomma mitt under en vanlig dag. Det har inte funnits någon tid för anpassning. Vardagen kan plötsligt kännas som en mardröm. Det är viktigt att möta och bearbeta alla dessa känslor som uppkommer under diagnosfasen. Annars kan psyket inte anpassa sig till den nya livssituationen.
Många säger att det svåraste inte är att fungera inom den egna familjen, utan att ta emot reaktioner utifrån. Medlidande, förfasande och ojande är oväntade ytterligare belastningar som kan lägga en extra börda på patienten och hens närstående. De vänner som orkar vara kvar och erbjuda genuint stöd och praktisk hjälp är värdefulla.
Med tiden vänjer du dig vid situationen. Sjukdomen och dess behandling blir allt mer en del av vardagen, vilket skapar utrymme för ett lugnare sätt att analysera den. Förändringen kan också föra med sig ensamhet och rädsla för att hamna utanför.