Vid hjärndöd stiger det intrakraniella trycket så högt att hjärncirkulationen försämras och slutligen upphör helt. Då upphör även andningscentrum att fungera och den självständiga andningen dör ut. Om andningen inte uppehålls på konstgjord väg med respirator stannar även hjärtat.
Hjärndöd konstateras med en tvådelad undersökning där det påvisas att det inte finns några funktioner i kranialnerverna och att patienten oåterkalleligt har upphört att andas. En förutsättning för att konstatera hjärndöd är att orsaken till den upphörda hjärnfunktionen har utretts innan hjärndöd konstateras.
En del även mycket allvarligt sjuka patienter kan räddas. Ibland är patienten redan vid ankomsten så kritiskt sjuk att det inte längre går att hjälpa patienten. Tillståndet hos en patient med allvarlig hjärnskada kan utvecklas till hjärndöd. Av dessa patienter har 70 procent en omfattande hjärnblödning.
Enligt finländsk lag är en människa juridiskt sett död när hon har konstaterats hjärndöd. Efter hjärndöden får vitala funktioner uppehållas på konstgjord väg med intensivvård endast för att möjliggöra organdonation. En donator kan rädda många, behovet av transplantationer är stort.
Kontraindikationer för organdonation inkluderar
- oklar orsak eller mekanism bakom hjärndöd
- över 85 års ålder
- positiv hepatit B, eller HIV
- cancersjukdom inom fem år, utom basalcellscancer eller vissa hjärntumörer
Varken allvarliga sjukdomar eller dåliga levnadsvanor behöver vara ett hinder för organdonation. Viktigt är att organet som doneras är friskt. En hjärndöd organdonator vårdas på intensivvårdsavdelning eller intensivövervakning och vården fokuserar på god vård av organen som ska transplanteras.