Demenssjukdomar är förknippade med neuropsykiatriska symtom som orsakas av en avvikande funktion i nervsystemet, oftast så kallade beteendemässiga symtom. Det kan handla om ett ovanligt beteende, en förvrängd verklighetsuppfattning eller affektiva symtom. Upp till 90 procent av personer med demenssjukdomar har beteendemässiga symtom i något skede av sjukdomen och hälften har flera beteendemässiga symtom samtidigt.
Beteendesymtomens form och intensitet varierar kraftigt beroende på individ och sjukdom. Vid olika stadier av sjukdomen är symtomen olika. Personlighetsdrag, associerade sjukdomar, livssituationen, miljöfaktorer och förhållandet mellan patient och skötare påverkar symtomens uppkomst och varaktighet och hur störande de upplevs.
Beteendemässiga symtom har en negativ inverkan på livskvaliteten och välbefinnandet hos både personen med demenssjukdom och hens anhöriga, och därför är det viktigt att ta hänsyn till dem. Om de förblir obehandlade ökar behovet av hjälp och tjänster från utomstående.
Om möjligt bör orsakerna till de beteendemässiga symtomen eller att de förvärras undersökas, eftersom det ibland kan finnas ett enda problem att behandla, t.ex. förstoppning eller smärta.
| Apati | Apati är avsaknad av känslor och tar sig uttryck i likgiltighet. Det är ett ganska vanligt beteendemässigt symtom, särskilt när demenssjukdomen fortskrider, och förekommer hos minst en tredjedel av alla insjuknade. Vid apati kan en person förlora intresset för saker som tidigare varit meningsfulla, känslolivet kan bli platt, spontana diskussioner kan minska och det kan finnas en brist på initiativ och passivitet. Apati är svårt att särskilja från depression. En viktig skillnad är dock frånvaron av känslor av sorgsenhet och melankoli som är typiska för depression. |
| Ångest | Ångest kan yttra sig som både psykiska och fysiska symtom. Det förekommer vid demenssjukdomar på olika nivåer och stadier av sjukdomen. I allmänhet ökar sårbarheten för ångest när sjukdomen fortskrider, och är vanligare hos personer som redan hade symtom när de var friska. Ångesten yttrar sig som oro, spänning, spändhet, panik och rädsla. Den kan också åtföljas av fysiska symtom som ökad hjärtfrekvens eller andning, svettning, muskelvärk, stickningar eller svettning på armar och ben. Ångesten kan vara nästan konstant, och kallas då generaliserad ångest. Det kan också vara situationsrelaterad ångest, som kan vara relaterad till vardagliga situationer som att ta en dusch. I de flesta fall förstår personen med demenssjukdom inte vad som händer och får därför symtom. Ångest kan vara ett självständigt symtom eller kopplat till depression. Eftersom förmågan att kommunicera tankar eller känslor försämras när sjukdomen framskrider, kan en person bli frustrerad och orolig, vilket kan leda till aggressivt beteende. Att bli lämnad ensam eller en förändring i rutinerna kan också utlösa ångestkänslor. |
| Andra beteendemässiga symtom vid demenssjukdomar | Mani, hämningslöshet, impulsivitet och olämpligt beteende kan förekomma som en del av demenssjukdomen. Det sker ofta först när sjukdomen fortskrider, men redan tidigt vid frontotemporal demens. Maniska symtom och eufori är mindre vanliga beteendemässiga symtom än depressions- och ångestsymtom och tenderar att orsaka mindre subjektivt lidande för patienten. En överstimulerad sinnesstämning kan dock ha en stor inverkan på vardagslivet och nära relationer. Ohämmat tal eller ohämmade handlingar är särskilt kopplade till degenerationen av hjärnans främre delar. Hyperoralt beteende, dvs. ett behov av att stoppa mat, dryck eller andra saker, t.ex. växter eller föremål, i munnen, är vanligtvis förknippat med de mer svårare stadierna av demenssjukdomen, men vid frontotemporal demens kan det vara det första symtomet på sjukdomen. Svårigheter att kontrollera inre impulser, eller disinhibition, kan vara orsaken till ibland även svåra aggressiva utbrott. Aggressionen kan riktas mot omgivningen och ta sig uttryck i att patienten kastar saker, slår eller spottar. Aggression mot en själv kan uttrycka sig i form av självskadebeteende. Det kan också förekomma att man frossar i sig mat eller vägrar att äta. Vandrande, skrik, att klä av och på sig, gömma saker eller annat repetitivt olämpligt beteende svarar sällan på läkemedelsbehandling. |