Min make diagnostiserades överraskande med en stor hjärntumör i pannloben. Efter att den opererats tappade han talförmågan helt och hållet, med undantag för några få ord. Att skriva gick inte alls. Frustrationen var ständigt närvarande i början och flytande tal bestod mest av svordomar, till och med flera i rad. Under lång tid var vardagliga föremål och aktiviteter utan namn. Så småningom började orden komma, i början ett ord i taget, och senare upp till tre eller fyra ord i rad.
Strålbehandlingen förde med sig hjärnsvullnad och trötthet. Friska celler fick stryk tillsammans med tumörcellerna, vilket ledde till att talet började haka upp sig igen och vi var tillbaka på ruta ett.
Efter operationen kunde vi få tillgång till neurologisk talterapi. Vi inledde besöken när min make började må tillräckligt bra för att kunna hållas pigg under ett besök. I början fick vi tips på små vardagliga aktiviteter för att locka fram talet. Det var förvånande hur lite som krävs för att stimulera talproduktionen. Det handlar inte om en omvälvande ”rehabilitering”, utan om normala vardagliga sysslor.
Våra morgnar börjar med att vi läser digitala tidningar. Min make läser upp några rubriker som han tycker är intressanta. En bra dag kanske han kommenterar dem med ett ord eller två. Om talet helt hakar upp sig under dagen kan en timmes tupplur och några ramsor vara till hjälp. För att stödja kommunikationen har vi satt upp post-it-lappar i A5-format med ord efter ämne. Med deras hjälp kan min make redan skriva textmeddelanden på några ord.
Vi har följt råden från talterapin steg för steg och varit noga med att följa med hur han orkar. Framstegen har ibland varit ett steg framåt och två steg bakåt – och tålamod i överflöd har behövts hos alla parter. Talterapin har framför allt gett mig som anhörig en förståelse för min makes sjukdom och verktyg för att hjälpa till. Den anhörigas roll är viktig för att stödja interaktionen och återuppliva det sociala livet när det handlar om en grundpelare för en persons livskvalitet: tal. Förståelse ger hopp och hopp smittar. Det uppmuntrar patienten att ta ansvar för sin egen återhämtning.
Vi befinner oss fortfarande i början av vår resa, men vi är i goda händer.