Skallfrakturer är ganska vanliga till följd av ett fall. Även om de flesta skallfrakturer inte kräver någon behandling utöver smärtstillande läkemedel, är en fraktur en indikation på slagets kraft och risken för hjärnblödning eller hjärnkontusion. Skallfrakturer upptäcks med hjälp av en datortomografi av huvudet.
De flesta skallfrakturer är välpositionerade sprickor i den övre delen av skallen. Frakturlinjen kan sträcka sig från området för slaget ända till skallbasen. Hos unga människor kan skallfrakturer orsaka epiduralblödning och därför rekommenderas åtminstone korttidsuppföljning på sjukhus.
Om frakturen når skallbasen kan den passera genom mellan- och innerörat eller bihålorna. Även dessa frakturer är vanligtvis välpositionerade och kräver inte kirurgisk behandling. Om skallbasfrakturen går genom mellan- eller innerörat kan den orsaka tillfällig eller permanent hörselförlust eller svår yrsel. Luktnerverna, ansiktsnerven eller nerverna som styr ögats rörelser och som löper genom skallbasen, kan också skadas.
Om frakturen sträcker sig in i mellanörat eller bihålorna (till exempel frontal sinus) kan detta leda till att hjärn-ryggmärgsvätska läcker in i näsan. Läckaget innebär en risk för hjärnhinneinflammation och frakturen måste ibland korrigeras om läckaget inte upphör av sig själv inom ett par veckor.
En kraftig lokal stöt kan orsaka en impressionsfraktur i skallen. Om det finns ett sår på samma ställe, eller om frakturen har tryckts inåt med mer än benets tjocklek, behövs ofta en operation för att korrigera frakturen. Ibland kan benbitar tryckas in i hjärnvävnaden och orsaka en lokal hjärnkontusion.
Skallfrakturer är ibland också kopplade till ansiktsfrakturer eller frakturer i ögonhålan, som kan kräva operation om de orsakar kosmetiska eller funktionella skador. Dessa korrigeringar görs ofta med en kort fördröjning, när svullnaden i ansiktsområdet har avtagit.