Vid en latent eller tidig klinisk sjukdom har patienten vissa symtom, fynd och onormala laboratorietester som överensstämmer med SLE (t.ex. solkänslighet, ledvärk och positiva blodnukleotider), men en definitiv diagnos kan inte ställas. Dessa patienter har vanligtvis en god prognos och en inte alltför tät uppföljning och en symtomatisk behandling är vanligtvis tillräckligt. Förutom med antiinflammatoriska läkemedel kan de tidiga symtomen också behandlas med hydroxiklorokin, som har visat sig bromsa att själva sjukdomen bryter ut. Hydroxiklorokin har dock inte kunnat förhindra att en allvarlig sjukdom aktiveras.
Vid lindrig SLE har patienten feber, trötthet, ledvärk, svullnader i lederna, muskelvärk, Raynauds symtom, utslag, inflammation i hjärt- eller lungsäcken och/eller mindre förändringar i blodbilden. En lindrig sjukdom behandlas främst med antiinflammatoriska läkemedel och hydroxiklorokin, särskilt om patienten har utslag, ledbesvär eller allmänna symtom. Vid hög feber, aktiv ledinflammation och lung- eller hjärtsäcksinflammation behövs oftast en låg till måttlig dos glukokortikoider (”kortison”), åtminstone i de tidiga stadierna av symtomen. Hud- och ledbesvär kan också behandlas med metotrexat och azathioprin.
Anemi förklaras ofta av en kronisk inflammatorisk sjukdom och lindras genom en läkemedelsbehandling av den underliggande sjukdomen. Det låga antalet vita blodkroppar (leukopeni) i samband med SLE-aktivitet är vanligtvis lindrigt (2,5–4,0 x 109/l) och lymfopenifritt och kräver ingen läkemedelsbehandling. Ett lågt antal trombocyter (trombocytopeni) (50–150 x 109/l) är oftast förknippat med trombocythämmande antikroppar eller antifosfolipidantikroppar.
För alla SLE-patienter är skyddandet av huden mot solljus med solskyddsmedel (SPF 30–50) och lämpliga kläder en viktig del av vården.