Barnreumatism

Målet med behandlingen mot barnreumatism är att dämpa inflammationen i kroppen med antireumatiska läkemedel, vilket även leder till en lindring av symtomen. Motion är viktigt för att bibehålla funktionsförmågan. Fysio- och ergoterapeuter ger handledning för motion och dagliga aktiviteter som skonar lederna.

Barnreumatism behandlas ofta med samma antireumatiska läkemedel som vuxna får. Metotrexat är den vanligaste långtidsbehandlingen som vid behov kombineras med andra behandlingar, till exempel biologiska läkemedel. Ibland behövs stödbehandling med kortisonpreparat. Tack vare en effektiv läkemedelsbehandling är en bestående invaliditet numera ovanlig. De som insjuknat i barnreumatism klarar oftast av arbetslivet helt normalt.

En aktiv antireumatisk läkemedelsbehandling är nödvändig vid barnreumatism. Uppföljningen kan fortsätta även i vuxen ålder. Övergångsperioden då unga patienter flyttas över till reumatologiska enheten för vuxna får speciell uppmärksamhet.

Barnreumatism behandlas av ett multidisciplinärt vårdteam som omfattar läkare, sjukskötare, fysio- och ergoterapeut, rehabiliteringsinstruktör och socialarbetare.

Juvenil idiopatisk artrit (JIA) delas in i sju undergrupper.

I Finland insjuknar årligen omkring 150 barn i barnreumatism. Patienter med barnreumatism behåller sin ursprungliga diagnos in i vuxen ålder.

Barnreumatism kännetecknas av en långvarig inflammation i en eller flera leder.

Sjukdomens allvarlighetsgrad varierar. Inflammationen kan bli långvarig och orsaka skador i ledbrosket och benet. Obehandlad kan inflammationen orsaka hämningar i tillväxten. Svåra ledskador är numera sällsynta. Sjukdomen kan debutera med en asymtomatisk ögoninflammation (uveit) och därför bedöms patienterna i allmänhet även av en ögonläkare.

Överflyttningen till en vårdenhet för vuxna sker individuellt. Den unga personens fysiska och känslomässiga utvecklingsnivå tas i beaktande. Behandlingen av sjukdomen bör också vara i ett så balanserat skede som möjligt vid överflyttningen. Under övergångsperioden koncentreras behandlingen till en och samma läkare i den mån det är möjligt. På vissa sjukhus har man utnämnt specifika läkare och skötare för övergångsperioderna.