APC-resistens - trombosbenägenhet

Blodets koagulering påverkas av en stor mängd olika koaguleringsfaktorer som cirkulerar i blodet. Hela koaguleringsprocessen är en komplicerad händelse.

Koaguleringsfaktorerna är proteiner, det vill säga äggviteämnen, som är specialiserade på att reglera olika skeden av koaguleringsprocessen. Vissa av koaguleringsfaktorerna kan ha ärftliga förändringar som gör att risken för blodproppar växer. Ingen ärftlig förändring är så kraftig att den i sig kan orsaka en trombos, men den ökar risken för att trombos ska utvecklas i samband med någon annan riskfaktor för blodpropp, t.ex. p-piller eller graviditet. Eftersom tromboser uppstår ganska sällan, insjuknar de flesta som ärvt förändringen aldrig i blodpropp, trots den förhöjda risken.

Den vanligaste ärftliga förändringen i koaguleringsfaktorerna förekommer i generna som ansvarar för produktionen av koaguleringsfaktor 5 (faktor V). En punktmutation i den här V-genen ökar benägenheten att få blodpropp. Koaguleringsfaktor V (faktor V, FV) har på grund av punktmutationen förändrats så att protein C inte kan inaktivera den. Det här fenomenet kallas APC-resistens. Mutationen konstateras hos cirka 2-5 procent av normalbefolkningen och hos cirka 10-20 procent av alla ventrombospatienter. APC-resistens orsakar en 2–5 gånger större risk för ventrombos.

Eftersom graviditeten och barnsängstiden också innebär en förhöjd risk för ventrombos, som ytterligare ökar på grund av bl.a. operation och infektioner, inleds medicinering för att förebygga ventrombos (profylax). Som profylaxbehandling används injektioner av lågmolekylärt heparin. När behandlingen börjar och hur länge den pågår varierar individuellt. Rådgivningen skriver i början av graviditeten en remiss till mödrapolikliniken med allmän hälsoinformation och närmare uppgifter om den nedärvda egenskapen. Utgående från den informationen och helhetsläget övervägs när medicineringen ska börja, i hur stora doser den ges och hur länge den ska pågå. Ibland inleds profylaxbehandlingen redan i ett tidigt skede och den fortsätter genom hela graviditeten. För det mesta inleds profylaxen dock först efter förlossningen och den fortsätter sex veckor, eftersom risken för blodpropp är störst då.

Läs mer:

Ärftlig blodpropp (Terveyskirjasto) på finska


Föregående sidaNästa sida