Jag har arbetat för samma arbetsgivare i 10 år, gått på gym och utövat kampsport, där jag också har tävlat. Innan jag blev sjuk funderade jag på att bli polis. Min syster har lidit av diabetes sedan hon var barn och har varit inlagd på sjukhus några gånger i tonåren för dålig egenvård. Jag insjuknade själv i insulinbehandlad diabetes för drygt ett år sedan.
Jag hade haft symtom länge, hade bland annat tappat 10 kg på några månader, min puls steg till 120 under en normal promenad, jag var törstig hela tiden och sprang ut och in på toaletten. Jag var också trött och min syn blev suddig. Efteråt undrade jag hur blind jag var för mina symtom. Jag är en "finländsk man" som inte gick till läkaren ens på hustruns uppmaning. Slutligen konstaterade företagsläkaren att blodsockret var över 30 och jag var tvungen att besöka akuten nästa dag på grund av svaghet. Från akuten förflyttades jag till avdelningen där jag vårdades tre dagar. På sjukhuset hade jag tid att tänka att jag nog hade en sjukdom och efter testerna bekräftades typ 1 diabetes. Diabetesbehandlingen påbörjades genast på avdelningen där jag fick anvisningar för egenvård av diabetessjuksköterskan. Lyckligtvis fick jag en del av informationen på papper, annars skulle jag inte ha kunnat ta in allt direkt.
Efter att jag skrevs ut från sjukhuset blev det konkret för mig att jag var sjuk i en obotlig sjukdom. Jag kände mig desperat i några veckor och tyckte synd om mig själv. Jag var sjukskriven i två och en halv vecka. Jag funderade på varför jag fick diabetes och hur den påverkar allt. Kan jag göra samma saker som tidigare? Jag var tvungen att ge upp drömmen om att bli polis, vilket var frustrerande. Diabetes gjorde att jag inte kunde själv välja mitt framtida yrke. Jag var mycket trött på grund av sjukdomen och den nyfödda familjens yngste höll mig vaken. Å andra sidan tvingade familjelivet med en bebis att fästa uppmärksamheten på något annat än mig själv. På diabetesskötarens mottagning tänkte jag på att upplevde jag att hon inte kunde veta om det går att fortsätta leva ett normalt liv, eftersom hon inte själv har diabetes. Jag diskuterade med en bekant som har haft diabetes sedan 18 års ålder. Vad jag fick utav den diskussionen, och som jag skulle behöva mer av, var att utbyta tankar med en människa som gått igenom samma sak som jag, vad diabetes konkret innebär för ens egna liv.
Jag har berättat för mina närmaste, mina hobbyvänner och kollegor om diabetes och upplever att jag har fått bra stöd. Jag tycker det är viktigt att dina närmaste vet vad de ska göra om det händer dig något. När det gått några månader sedan diagnosen och när jag själv hade kommit tillbaka till det "normala", märkte jag att jag börjat försäkra andra om att man kan leva med den här sjukdomen.
Jag är lugn till naturen men kräver också mycket av mig själv. Om sockret är högt vid mätningen är jag besviken på mig själv och tänker att jag inte klarar av att sköta mig. Före följande mätning försöker jag kämpa extra och fastnar inte i besvikelsen. Anpassningen till diabetes har till stor del påverkats av att min livssituation i övrigt är balanserad. Det är bra att jag insjuknat först som vuxen och det nuförtiden är lätt att behandla diabetes, den orsakar inte "stort besvär". Livet fortsätter normalt och jag kan redan träna kampsporter på samma nivå som innan jag blev sjuk. På grund av idrotten har jag även tidigare varit noggrann med dieten och jag har haft sunda levnadsvanor. I och med diabetes har mitt liv blivit ännu mer regelbundet.