Påbörjandet av insulinbehandling beror förutom på blodsockernivån också på sjukdomens karaktär, sjukdomstiden och personens funktionsförmåga. En övergång till insulinbehandling bör övervägas, om målen för behandlingen av blodsockervärdet inte uppnås genom effektiviserad vårdhandledning, diet- och motionsterapi och andra läkemedelspreparat. För många innebär detta kontinuerligt hög HbA1c-nivå på över 53 mmol/l eller blodsockernivå efter fasta kontinuerligt över 7–8 mmol/l.
Då det gäller en överviktig person med typ 2 diabetes borde behandlingen av blodsockernivån dock primärt effektiviseras med ett GLP-1-preparat, inte med insulin. Också annan effektiv behandling av fetma samt motion och diethandledning bör övervägas innan insulinbehandling inleds och under behandlingen.
När en övergång till insulinbehandling blir nödvändig lönar det sig inte att uppskjuta påbörjandet av injektionsbehandling. Många tror att insulinbehandlingen är "det sista alternativet" och kräver allt mer omsorgsfull övervakning av dieten. Påbörjandet av insulinbehandling kan fördröjas i onödan. Om blodsockernivån har korrigerats med hjälp av insulinbehandling resulterar detta i allmänhet i att personen mår bättre och orkar med annan egenvård bättre än tidigare.
Med de moderna injektionshjälpmedlen är behandlingen tekniskt sett lätt och nästan smärtfri. Den egna skötarens stöd och adekvata råd är viktiga i början av behandlingen. Personen måste också lätt kunna kontakta den egna skötaren eller läkaren, om det uppstår frågor eller problem i behandlingen.
Majoriteten av personer med typ 2 diabetes som behöver insulinbehandling uppnår målen för behandlingen med en kombination av långverkande basinsulin och tablettmedicinering eller GLP-injektioner.