Frågor som du kanske funderar på efter diagnosen är till exempel om sjukdomen begränsar ditt sociala liv, dina fritidsaktiviteter, skolgången eller arbetet? Den som får diabetes som barn kanske börjar fundera över sjukdomens innebörd för det egna livet först senare, när tänkandet har utvecklats och man ställs inför vuxenlivets utmaningar.
En känsla av ensamhet och av att vara annorlunda är vanliga i olika sjukdomsfaser. Hur förhåller sig andra till att jag sticker insulin, blir jag utstött på grund av min sjukdom? Orsakar min sjukdom rädsla hos andra att de inte kan agera på rätt sätt om jag beter mig konstigt när blodsockret är för lågt vid hypoglykemi?
Fördomar och antaganden om sjukdomen ändras ofta både hos dig som insjuknat och bland dina närstående med hjälp av saklig information. Om du själv tar upp diabetes till diskussion och sprider information kan det hjälpa människor i din omgivning att komma över sina fördomar och rädslor.
Ofta kan bara det att tiden går, behandlingsrutinerna utformas och du märker att sjukdomen inte hindrar ett meningsfullt liv, hjälpa dig att anpassa dig.
Du kan medvetet försöka hålla ditt humör uppe genom att till exempel varje vecka ha som mål att göra något som du vet att får dig att må bra. Ett existerande socialt stödnätverk hjälper dig i din anpassning. En vän som kommer med dig till mottagningen eller lyssnar på dig är guld värd!
Besök tjänsten Minä voin som producerats av psykologen Kirsi Ikulin och psykologen och psykoterapeuten Juha Kauppila i samarbete med Diabetesförbundet. Tjänsten är avsedd för personer med typ 1 diabetes och deras närstående.