Jag hade graviditetsdiabetes under båda graviditeterna. Under den första graviditeten följde jag sockervärden mycket noggrant och försökte ta hand om mig själv och min ofödda bebis genom att följa en onödigt sträng diet. Jag upplevde att jag inte fick tillräckligt med lämplig information om dieten från rådgivningen och att det psykiska stödet var knappt. En rejäl viktminskning orsakade ångest mot slutet av graviditeten. Under min andra graviditet fick jag sakkunnig handledning och råd bland annat för dieten inom den specialiserade sjukvården. Den andra graviditeten gick avsevärt mer avslappnat tack vare handledningen från diabetessköterskan på mödrapolikliniken. Båda graviditeterna gick slutligen utan komplikationer. Mina barn är nu 1 och 3 år gamla.
På grund av den en aning ovanliga graviditetsdiabetesen beslutade man att utreda diabetestypen närmare efter den andra graviditeten. Specialisten berättade för ett halvt år sedan att mycket sannolikt kommer att insjukna i insulinbehandlad typ 1 diabetes. Jag kände att jag då fick min ”dom”. Redan före läkarbesöket informerades jag om eventuell typ 1 diabetes i brevform som en läkartext med kommentar till tagna laboratorieprov. Som läkare vet jag mycket om diabetes och dess komplikationer, vilket till en början ökade våndan och rädslan.
Än så länge har jag inte behövt insulininjektioner. För närvarande går jag relativt sällan på uppföljningar på diabetespolikliniken. Läkaren har inte gett en exakt bedömning av när insulinproduktionen kommer att ha avtagit så pass mycket att insulinbehandlingen måste inledas.
Jag har aldrig haft någon sjukdom tidigare och tanken på att mitt liv kommer snart att vara beroende av insulin och att jag inte längre är frisk är ibland svår att acceptera. Det är också svårt för en läkare att själv vara en patient. Jag önskar att jag inom hälsovården inte upplever att jag vet mer om min sjukdom. Detta skulle orsaka bland annat en upplevelse om vara utsatt och att jag måste förlita på mig själv. Jag har haft både goda och dåliga upplevelser inom hälso- och sjukvården. Besöken hos en sakkunnig och empatisk diabetesskötare under graviditeten har varit viktiga för mig, likaså det första mötet med diabetespoliklinikens skötare och endokrinologen var positiva erfarenheter.
Jag vet att man kan leva ett normalt liv med diabetes och att det finns bra behandlingar för den. Jag inser ändå att jag är en krävande person och jag förutser att jag i framtiden kommer att sköta min diabetes genom att prestera. Jag är också medveten om att jag tar det lätt som ett personligt misslyckande om sockervärdet inte är perfekt. Jag undrar hur jag kommer att tolerera att jag ibland får hypo- och hyperglykemier? Eller att jag inte kan kontrollera allt även om jag tar väl hand om mig själv? Å andra sidan vet jag att kan släppa taget om saker och gå vidare när jag får tid att bearbeta det som hänt.
Jag har berättat om min situation för min partner, mina föräldrar och några vänner. Jag känner att jag har blivit väl mottagen och att jag fått stöd. Jag funderar över hur jag ska berätta om sjukdomen för barnen. Vad innebär det för ett barn att se sin mamma till exempel i ett hypoglykemitillstånd och hur kommer jag att klara mig om jag får svåra hypoglykemier (medvetslöshet) när jag är ensam med barnen? Jag upplever det som positivt att jag har fått tid att förbereda mig för diabetes, vars symtom hos många börjar plötsligt och leder till exempel till en situation som kräver avdelnings- eller intensivvård. Min egen erfarenhet av sårbarhet och rollen som patient är en belysande upplevelse för en läkare. Jag tänker att sjukdomen kanske ändå inte har en betydande inverkan på livskvaliteten.
Till de som befinner sig i en motsvarande situation vill jag säga att det är bra att bearbeta saken i början, försöka bli du med den, prata om den med de närmaste och sedan fortsätta ett normalt liv. Ingen kan berätta exakt när behandlingen måste inledas och behandlingarna utvecklas hela tiden. Det är alltså onödigt att oroa sig för en oklar framtid – behandlingen av diabetes kan redan om ett par år vara lite lättare än nu.