I mars 2016 började jag ett nytt jobb. Av en slump konstaterades förhöjt blodsocker i hälsoundersökningen. I blodprover som togs av företagsläkaren var sockernivån förhöjd och jag fick veta att det var fråga om diabetes. Följande läkartid bokades några månader framåt till augusti. Jag uppmanades att uppsöka en läkare snabbare om jag fick symtom. Situationen kändes absurd, jag var i chock i några dagar och kunde inte prata om saken med någon. Jag gick igenom hela känsloskalan och sökte information på webben. Mina närmaste reagerade genom att konstatera att det inte kan vara fråga om diabetes eller att det skett ett misstag.
Anpassningen till det nya jobbet krävde uppmärksamhet och jag koncentrerade mig på det. Jag avvisade alla tankar på sjukdomen. Under semestern fick jag höra kommentarer om att jag magrat och jag märkte att jag var törstig hela tiden. Jag tänkte först att törsten berodde på hettan, sedan kom jag att tänka på att det kunde vara ett symtom på diabetes. När jag återvänt till jobbet undrade jag varför jag var så trött. Jag mådde konstigt och hade svårt att fästa blicken så jag mätte blodsockret, som var 19. Jag uppsökte jouren därifrån jag togs in för avdelningsvård i två dagar. Användningen av insulin och injektionsträningen inleddes redan på sjukhuset. Jag tänkte hela tiden att snart berättar de för mig att det är fråga om något annat än diabetes. Det mest skrämmande var när närseendet försvann i ett par veckor och jag tänkte på vilka andra skador det kan ha hänt i kroppen.
Hemma lärde jag mig att leva med sjukdomen och gick igenom känsloskalan igen. Jag är en person som först måste få tänka på saker för mig själv. Jag känner andra med diabetes men ingen som har fått insulinbehandlad diabetes i vuxen ålder. Jag skulle kanske inte ännu ha ens velat prata med någon som upplevt motsvarande. Jag hade ett bra och intensivt stödnätverk med närstående.
Först var jag väldigt noga med måltider, mätningen av blodsockret och dygnsrytmen. Jag undvek kolhydrater överdrivet. Efter några månader lugnade jag mig och började tänka att det går att leva med den här sjukdomen och att inte allt behöver gå på diabetesens villkor. Jag tänkte inte hela tiden på om jag ska mäta blodsockret. I januari 2017 började jag studera och efter det har jag inte längre haft tid att tänka alltför mycket på sjukdomen.
För en tid sedan visade mätningarna på höga sockervärden även om jag skötte om mig själv enligt anvisningarna. Det frustrerade, irriterade och orsakade förtvivlan. På jobbet var det samtidigt stressigt. Ibland har jag skuldkänslor bland annat över att jag ätit oregelbundet och är sorgsen över att jag på grund av sjukdomen inte kan leva friare. Jag har tills vidare inte haft besvärliga hypoglykemier, men en gång tillbringade jag timtals på ett tåg som gått sönder och där all mat i restaurangvagnen tog slut. Då blev jag rädd även om jag hade egen matsäck med mig. Jag tänkte på hur det kunde ha gått. Jag vill förbereda mig på motsvarande situationer i framtiden.
Fotsår orsakat av diabetes är bekanta från jobbet och jag är tvungen att avvisa tankarna om att det också är min framtid med diabetes. Jag försöker att inte tänka på rädslan och jag ville inte oroa mig på förhand över saker som ännu inte är aktuella eller som aldrig kommer att hända. Jag vill undvika självömkan och i stället tänka att det kunde vara värre. Diabetes har inte hindrat mig från att göra saker som jag även tidigare njutit av. Jag försöker medvetet göra saker som gör mig lycklig. Djur har alltid varit viktiga för mig och jag har två katter. Jag har hört att man kan träna åtminstone en hund att reagera på ägarens hypo. Jag skulle vilja träna mina katter som "hypokatter". Jag har nyligen också vågat göra en längre resa för första gången sedan sjukdomen. Ibland är jag trött och kraftlös på grund av sjukdomen.
Nuförtiden pratar jag inte om diabetes med alla, men till exempel på jobbet vet man om det. Jag har mött fördomar och felaktig kunskap om diabetes, såsom att sjukdomen beror på för mycket socker och att man vid hypoglykemi ska injicera insulin. Jag har också gjort det klart för min mamma och syster att de inte behöver ringa ambulansen om jag inte svarar direkt i telefon och att de kan lita på mig. Jag oroar mig för framtiden i den mening att jag inte vet åt vilket håll sjukdomen går. Jag har under den senaste tiden varit tvungen att bland annat injicera mer insulin. Jag är nöjd över att jag inte insjuknat när jag var yngre. Mina resurser för att möta en kronisk sjukdom som vuxen har varit större. När jag var liten hade jag colitis ulcerosa, som behandlades genom operation. Jag har upplevt att tarmsjukdomen var besvärligare än diabetes. För att anpassa sig till diabetes måste du hitta en egen lämplig väg. Det är fråga om en allvarlig sjukdom och det tar tid att gå igenom känsloskalan i samband med den. Det är normalt att bli "deprimerad". När diabetesen är i balans och du har en bra glukoskontroll och behandlingen är rutinmässig, försvårar diabetesen inte ditt normala liv. Du måste komma ihåg att leva i nuet och inte lämna saker ogjorda.