60-årige Erkki, som arbetat på kontor i en medelstor kommun ända sedan 1970-talet, blev sjuk i typ 1 diabetes vid ca 40 års ålder. Att mäta blodsockret och injicera insulin går bra i hans eget arbetsrum där det också alltid finns något smått att äta och dricka. Erkki bestämde sig direkt i början att berätta öppet om sin diabetes "alla vet om den, jag har inte dolt det alls". Dels för att han tyckte att det är naturligt, dels för att i speciella situationer är kollegorna den bästa säkerhetsfaktorn. Till exempel, om han jobbar en dag i arkivet ensam och inte har matsäck med sig, berättar han för kollegorna att "ni hittar mig där".
Erkki har ibland känningar som beror på lågt blodsocker: tankarna flyter inte, han mår lite dåligt, händerna darrar lite ibland, benen känns tunga och golvet som om det sänker sig. Särskilt under de mest hektiska arbetstiderna håller Erkki sin blodsockernivå lite högre än normalt, även om han vet att det är skadligt i det långa loppet. Enligt honom har han inte varit borta från jobbet alls eller lämnat uppgifter ogjorda på grund av sjukdomen. Under arbetskarriären har han haft även långa sjukfrånvaroperioder men de har berott på besvär i stöd- och rörelseorganen. På företagshälsovården har även diabetesen diskuterats, men diabetesbehandlingen har hela tiden skett på polikliniken på sjukhuset.
Erkki har inte behövt någon särbehandling på arbetsplatsen. Han äter vanlig mat och utför sitt arbete normalt. Ibland är han tvungen att slå ner på takten en stund, att gå på årskontroller och förutse specialsituationer till exempel genom att förbereda sig för dem med matsäck eller genom att berätta om dem för en kollega. Erkki gillar sitt jobb och har klarat av det väl.