När man diagnostiseras med diabetes är det symtomutvecklingen och ens allmäntillstånd som avgör hur brådskande det är med behandling. Om allmäntillståndet är nedsatt, man är uttorkad eller saltbalansen är rubbad, eller om man har utvecklat syraförgiftning, påbörjas behandling på sjukhus med vätskebehandling och genom att dosera insulin intravenöst. Om allmäntillståndet är bra kan insulinbehandlingen påbörjas polikliniskt och man kan ordna möten med egenvårdshandledning med täta intervall.
En diabetesskötare lär den nyinsjuknade saker som är nödvändiga att kunna i det initiala skedet, så att man klarar av sin diabetes de första veckorna. Under det första året går man stegvis igenom kunskaper och färdigheter som behövs för egenvård vid diabetes.
Insulinbehandling vid typ 1 diabetes
Vid behandling av typ 1 diabetes behövs långverkande
basinsulin och snabbverkande
måltidsinsulin. Insulin kan också administreras med en insulinpump. Vid typ 1 diabetes ska insulin ges dygnet runt och under inga omständigheter helt avbrytas.
Som substitutionsbehandling vid insulinbrist behövs ett
basinsulin, som tas 1 eller 2 gånger om dagen, verkar dygnet runt och reglerar hur sockret frigörs från levern ut i blodet under natten och mellan måltider. Vid insulinpumpsbehandling ersätter basinsulinet det snabbverkande insulin som pumpen regelbundet administrerar, vilket kallas basal.
I samband med måltider tas ett snabbverkande
måltidsinsulin utifrån kolhydratinnehållet i maten och hur blodsockervärdet såg ut vid mätningen innan måltiden. För att korrigera tillfälligt förhöjda blodsockervärden används små doser av snabbverkande insulin, så kallat
korrigeringsinsulin. När snabbverkande måltids- eller korrektionsinsulin administreras vid insulinpumpsterapi används ofta begreppet bolus.
En person som precis har insjuknat har oftast kvar en del fungerande betaceller och en egen insulinutsöndring. I början av behandlingen kan man under en tid klara sig till exempel endast med injektioner av måltidsinsulin.