Nefronoftis är en kronisk sjukdom i njurkanalerna och mellanvävnaden, eller tubulointerstitiell nefropati. Sjukdomen beror på ett genfel, som leder till förtvining av njurvävnaden och svår njurinsufficiens. Tre kliniska huvudformer av sjukdomen finns beskrivna, varav den vanligaste uppstår i skolåldern. Under sjukdomens framskridande stöds njurarnas funktion med hjälp av medicinering och i slutskedet måste man påbörja dialysbehandling. En njurtransplantation är den enda botande behandlingen.
Nefronoftis
Vid nefronoftis i barndomen utvecklas i allmänhet urinförgiftning (uremi) före tre års ålder. Sjukdomen kan visa sig redan i fosterstadiet och leda till en ringa mängd fostervatten och därigenom bl.a. till ofullständigt utvecklade lungor, eller så kan den börja strax efter födseln.
Nefronoftis i ungdomsåren är den vanligaste formen av sjukdomen. Symtomen börjar oftast uppkomma i den tidiga skolåldern. Sjukdomen gör att njurarnas förmåga att koncentrera urin försvagas, vilket gör att den utsöndrade urinen är mer utspädd än normalt. De första symtomen är vanligen riklig urinering och åtföljande rikligt vätskeintag. Då kan till exempel sängvätning börja på nytt trots att barnet lärt sig att vara torr. I allmänhet utsöndras inte protein i urinen och även andra fynd i vanliga urinprov är normala. Anemi utvecklas redan i ett tidigt stadium av sjukdomen. Dessutom störs barnets tillväxt och tecken på den framskridande njursjukdomen utvecklas. Sjukdomen uppnår slutskedets njursvikt vid ungefär 13 års ålder, då substitutionsbehandling för njurfunktionen måste påbörjas (dialys eller njurtransplantation).
Den tredje, ovanligare formen utvecklas senare. Den leder till uremi i 19 års ålder i genomsnitt. De kliniska dragen och förändringarna i njurvävnaderna är desamma som i de snabbare utvecklade sjukdomsformerna.
10–20 procent av barn med nefronoftis har även symtom och funktionsstörningar i andra organ. Dessa omfattar ärrbildning i levern (fibrotisering), spegelvänd placering av organ (situs inversus), hjärtfel, missbildningar i benstommen, synförsämrande ögonförändringar, intellektuell funktionsnedsättning och nedsatt rörelseförmåga på grund av sjukdom i lilla hjärnan (ataxi).
Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt, dvs. barnet har ärvt genfelet som orsakar sjukdomen från båda föräldrarna. De föräldrar som bär på genfelet är friska. Hittills har man funnit 21 gener som har samband med sjukdomen. Deletion av NPHP1-genen (finns i kromosom 2) har hittats hos cirka 60 procent av de insjuknade barnen. Deletion betyder att någon del av kromosomen fattas.
Hos 80-90 procent av barnen är sjukdomen begränsad till njurarna, medan 10-20 procent av barnen har nefronoftis i samband med ett syndrom för vilket 90 olika gener redan har identifierats. Till exempel
om nefronoftis åtföljs av retinal pigmentdegeneration (retinitis pigmentosa), kallas sjukdomen Senior-Lokes syndrom.
när nefronoftis åtföljs av cerebellär vermis-hypoplasi (cerebellär hypoplasi) kallas det Jouberts syndrom.
om nefronoftis är förknippat med utvecklings- och neurologiska avvikelser kallas det Meckel-Gruber syndrom.
Sjukdomen är sällsynt, den globala förekomsten har uppskattats till ett fall per 100 000 personer. Exakta värden för förekomst i Finland är inte tillgängliga. Uppskattningsvis föds i Finland 1 barn per år, som insjuknar i recessivt nedärvd nefronoftis i barnaåldern.
Även om nefronoftis är en sällsynt sjukdom, är det den tredje vanligaste orsaken till njurtransplantation i barnaåren i Finland, efter medfödd nefros och medfödda strukturavvikelser.
I Finland finns det ingen patientförening för nefronoftispatienter. Många patienter och familjer har fått kamratstöd från Njur- och leverförbundet.
Barn med nefronoftis vårdas och följs upp av polikliniker som är specialiserade på njursjukdomar, dvs. de vårdas i regel vid universitetssjukhusens njuravdelningar för barn.
Centrala diagnosverktyg: blodstatus, njurfunktionsprov i blodet (kreatinin, cystatin C, urea, salt- och surhetsvärden, fosfat) samt blodprovsundersökning av kromosomdeletion 2q13.
Symtombeskrivning
Vid nefronoftis i barndomen utvecklas i allmänhet urinförgiftning (uremi) före tre års ålder. Sjukdomen kan visa sig redan i fosterstadiet och leda till en ringa mängd fostervatten och därigenom bl.a. till ofullständigt utvecklade lungor, eller så kan den börja strax efter födseln.
Nefronoftis i ungdomsåren är den vanligaste formen av sjukdomen. Symtomen börjar oftast uppkomma i den tidiga skolåldern. Sjukdomen gör att njurarnas förmåga att koncentrera urin försvagas, vilket gör att den utsöndrade urinen är mer utspädd än normalt. De första symtomen är vanligen riklig urinering och åtföljande rikligt vätskeintag. Då kan till exempel sängvätning börja på nytt trots att barnet lärt sig att vara torr. I allmänhet utsöndras inte protein i urinen och även andra fynd i vanliga urinprov är normala. Anemi utvecklas redan i ett tidigt stadium av sjukdomen. Dessutom störs barnets tillväxt och tecken på den framskridande njursjukdomen utvecklas. Sjukdomen uppnår slutskedets njursvikt vid ungefär 13 års ålder, då substitutionsbehandling för njurfunktionen måste påbörjas (dialys eller njurtransplantation).
Den tredje, ovanligare formen utvecklas senare. Den leder till uremi i 19 års ålder i genomsnitt. De kliniska dragen och förändringarna i njurvävnaderna är desamma som i de snabbare utvecklade sjukdomsformerna.
10–20 procent av barn med nefronoftis har även symtom och funktionsstörningar i andra organ. Dessa omfattar ärrbildning i levern (fibrotisering), spegelvänd placering av organ (situs inversus), hjärtfel, missbildningar i benstommen, synförsämrande ögonförändringar, intellektuell funktionsnedsättning och nedsatt rörelseförmåga på grund av sjukdom i lilla hjärnan (ataxi).
Ärftlighet
Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt, dvs. barnet har ärvt genfelet som orsakar sjukdomen från båda föräldrarna. De föräldrar som bär på genfelet är friska. Hittills har man funnit 21 gener som har samband med sjukdomen. Deletion av NPHP1-genen (finns i kromosom 2) har hittats hos cirka 60 procent av de insjuknade barnen. Deletion betyder att någon del av kromosomen fattas.
Hos 80-90 procent av barnen är sjukdomen begränsad till njurarna, medan 10-20 procent av barnen har nefronoftis i samband med ett syndrom för vilket 90 olika gener redan har identifierats. Till exempel
om nefronoftis åtföljs av retinal pigmentdegeneration (retinitis pigmentosa), kallas sjukdomen Senior-Lokes syndrom.
när nefronoftis åtföljs av cerebellär vermis-hypoplasi (cerebellär hypoplasi) kallas det Jouberts syndrom.
om nefronoftis är förknippat med utvecklings- och neurologiska avvikelser kallas det Meckel-Gruber syndrom.
Förekomst i Finland
Sjukdomen är sällsynt, den globala förekomsten har uppskattats till ett fall per 100 000 personer. Exakta värden för förekomst i Finland är inte tillgängliga. Uppskattningsvis föds i Finland 1 barn per år, som insjuknar i recessivt nedärvd nefronoftis i barnaåldern.
Även om nefronoftis är en sällsynt sjukdom, är det den tredje vanligaste orsaken till njurtransplantation i barnaåren i Finland, efter medfödd nefros och medfödda strukturavvikelser.
Patientorganisation
I Finland finns det ingen patientförening för nefronoftispatienter. Många patienter och familjer har fått kamratstöd från Njur- och leverförbundet.
Tilläggsuppgifter
Vårdande enhet och diagnostiska verktyg
Barn med nefronoftis vårdas och följs upp av polikliniker som är specialiserade på njursjukdomar, dvs. de vårdas i regel vid universitetssjukhusens njuravdelningar för barn.
Centrala diagnosverktyg: blodstatus, njurfunktionsprov i blodet (kreatinin, cystatin C, urea, salt- och surhetsvärden, fosfat) samt blodprovsundersökning av kromosomdeletion 2q13.
Uppdaterad 28.2.2024