I början av reaktionsfasen får många människor känslor som upplevs som främmande och förvirrande. Människans sinne försöker fortfarande förneka det som hänt och de underliga känslorna är en del av den processen. Starka känslor som rädsla, ilska och ångest och kraftiga växlingar mellan dem är typiska i reaktionsfasen.
Livet känns som en berg- och dalbana.
Den som är i reaktionsfasen behöver någon som lyssnar samt konkreta avisningar och stöd för att klara vardagen. I denna fas av krisen inleds bearbetningen av händelsen och människan balanserar mellan att skydda sig mot den outhärdliga upplevelsen och att börja förstå den. I reaktionsfasen upprepas sjukdomen ofta som minnesbilder under den vakna tiden och i sömnen kan sjukdomen uppträda i form av en mardröm. Senare blir drömmarna mångsidigare och mardrömmarna blir lättare.
Människor i reaktionsfasen har ofta samma slags känslor. De använder ofta uttryck som ”jag tror jag blir tokig”, ”jag blir galen”, blir jag någonsin frisk?”, ”tar lidandet aldrig slut?”.
Reaktionsfasen kan vara förknippad med rädsla och ångest samt självförebråelser och behov av att hitta skyldiga. Krisen kan märkas som sömnlöshet och aptitlöshet. Kroppen kan reagera med darrningar, illamående och andra fysiska symtom.
I krisens reaktionsfas behöver människan i allmänhet en möjlighet att bli hörd. Hon kan ha ett behov av att tala om sin sjukdom om och om igen, vilket närstående kan uppleva som mycket tungt och kraftprövande. Men man måste komma ihåg att talet har stor betydelse för återhämtningen. Det hjälper henne att förstå det som skett och känslorna blir lättare att möta när de får ett namn. Man kan dela med sig av erfarenheter och få stöd av personer som upplevt samma sak. Genom att tala om det gör man också sitt eget beteende förståeligt. Strukturering av de egna tankarna genom att tala om dem gör det möjligt att granska situationen ur olika perspektiv samtidigt som man funderar på vilka saker i livet man ändå fortfarande kan påverka.